Sista dagen, Leif Holmstrand, Bonniers

De nya undergångsdikterna från Leif Holmstrand är lite ojämnt skrivna. I de bästa exemplen finns syrlig samhällskritik, men samlingen som helhet är i kortaste laget. 

Bara drygt halvvägs genom 2016 kan vi redan konstatera att det är ett dåligt år, med frekventa terrordåd, militärkupper, restriktioner av media, och överlag instabila politiska förhållanden lite varstans. Domedagsmässigt nog heter också Leif Holmstrands nya diktsamling Sista dagen.

Holmstrand debuterade 2002, och har enbart de senaste sex åren gett ut drygt tjugo böcker. Bland de mest minnesvärda hör väl dikterna om skräckfilmer, Vid mardrömmens mål, och samarbetsboken med Jonas Örtemark om den kufiske konstnären Henry Darger, liksom förra årets besvärligt mångordiga men underskattade roman Städer som inte är städer.  

Omslaget till Sista dagen illustreras av ögonskador. Dikterna är korta, oftast rimmade, och kan ge intryck av underrättelser från det förflutna, den tid rim var på ropet. Innehållet är ofta fyndigt och sant: ”Inga skuggor, bara ljus / tillåts i normala hus.” Som samtidskommentar är det oslagbart koncist. Ögonskadan kan uppfattas metaforiskt, som att vi bara blivit dåliga på att se saker.

Dikterna växlar spår grafiskt, och avslutas med en titeldikt av enradingar, något som inte bidrar till läsbarheten. Mer lyckade finner jag då några tänkvärda inslag som är utspridda lite här och där genom hela boken. Det kan låta så här: ”Med ett gnisterstyngn, ett hål i sinnet / dekoreras mänskligheten. / Ändå ful: Vad återstår av minnet? / Klotter bakom hudtapeten?”

Liksom konstnären Darger använder sig Holmstrand av en egen mytologi, med den kvinnoklädde figuren Kannon, och den gäckande Asami. Holmstrand har också gett ut böcker under kvinnlig pseudonym. Hans dikter hålls ihop av en pessimism som lägger sig långt vid sidan av uppgivenheten.  

Nä, i ärlighetens namn är det här inte poesi av det bekanta eller insmickrande slaget. Men ska vi bara nöja oss med sådant? Holmstrand ger sina dikter en viss smak av undergång, och frågar sig implicit om vi inte ska ha sämre samvete för att vi inväntar katastrofen så håglöst. Jag hade gärna sett fler bitska utfall mot håglösheten i denna korta samling som kan ge intryck av ett kvävt skrik.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/8 2016)