Shakespeare 2: Jago

Jago: ”Mig kan du lita på.”

Är Othello en pjäs i första hand om svartsjuka eller handlar det mer om svartsyn? Bland Shakespeares karaktärer är Jago en av de kusligaste. Han hatar generalen Othello av orsaker som kvarhålls i dunkel. Det kan vara ärelystnad eller rasism – Othellos hudfärg har dock aldrig klarlagts.

Skenet är katalysatorn i komedierna – i tragedierna är det sveket som får saker att hända. Här är det Jago som får Othello att tro att hustrun Desdemona är otrogen med Cassio, och när väl svartsjukan (”ett grönögt monster”) fått fäste i Othello mördar han sin hustru.

 

Blackface-sminkade Orson Welles som Otheollo och Suzanne Cloutier som Desdemona i filmen från 1951

Det är sant att Shakespeare skrev många mörka tragedier, något som har orsakat spekulationer kring en personlig tragedi som kan ha infallit i början av 1600-talet, då de flesta av de här pjäserna tillkom. Men vi vet inte mycket om hur arbetena tillkom.

Shakespeare skulle ha trivts dåligt i vår samtids identitetspolitik, där hans val av en svart protagonist inte skulle ha fallit i god jord. Vad vet han om hur det är att vara svart? En hel del, invänder jag då: Othello plundrar sitt förtroendekapital när han gifter sig med Desdemona, och utnyttjar det faktum att han är en framgångsrik general. Uppvaktningen sker i lönndom, och faderns invändningar blåser bort.

Liksom Viola i Trettondagsafton är Jago en oförlöst poet, genom att han använder språket på ett utmanande sätt. Fantasin skenar iväg, och det är kanske det som är den här tragedins kärna, och får Jago att bli mer av huvudperson än Othello. Som psykologisk studie är inte Othello särskilt utvecklad: han drabbas av svartsjuka och går bärsärk. Jago däremot är mer komplex och lurig till sin natur.

Det är uppenbart att Jago inte lockas av Desdemonas skönhet. Han är gift med Emilia, ett särdeles olyckligt äktenskap. Han inbillar sig att Othello har ”vikarierat i [hans] lakan”, något som är lika grundlöst som Desdemonas otrohet. Mest fungerar nog den svartsjukan som en ursäkt – ungefär som den dolk Macbeth inbillar sig se peka mot kung Duncans dörr innan han går dit och mördar honom. Freud lärde sig kanske för mycket om det undermedvetna av Shakespeare. 

Den karaktär Jago mest påminner om är Hamlet. Båda är smarta cyniker, och det är tänkbart att den svekfulla intrig han sätter igång har sitt ursprung i svartsynen. Han väcker Othellos tvivel – är du inte lite för gammal, lite för ful, för den unga snygga Desdemona? Är du inte, antyder Jago försåtligt, lite för svart?

Jago lyckas lura Othello, och hela pjäsens gåta kretsar kring tillitens sköra väsen. Jago luras för att han kan, och där ligger Shakespeares varning. Othello är inte den vassaste kniven i lådan, men det är som om hans fantasi närs av det bedrägeri han blir insnärjd i. Alltså inte Desdemonas påhittade bedrägeri, även om hon är ”falsk som vatten”, med Othellos mångtydiga replik.

Genom Jagos falskhet blir också Othello allt djärvare i sitt språk. Ju mer fel han har, desto mer framsynt uttrycker han sig. När Desdemona frågar om Cassio lever svarar Othello: ”Om än han ägt fler liv än hårstrån skulle / min hämnd ha slukat dem.” Det är poetens ord. Tråkigt för Othello att orden är så dyrköpta.

Och Jago, vad får han ut av sin intrig? Shakespeare är inte nådig mot sina skurkar, utan styr dem mot det blindaste av fördärv. Spänningen i tragedierna består i frågan hur många oskyldiga de skyldiga ska föra med sig in i döden. Att de skyldiga får sitt straff är en klen tröst, men så var Shakespeare själv långt ifrån blind för tillvarons hemskheter.   

Othello är översatt av Mats & Lars Huldén (Ordfront 1987).

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/8 2016)