Det
är en gammal klyscha att skönlitteratur är det som uppstår när en skriven text
blir allmängiltig, när den rör sig från det privata till det personliga. Det
kan ställas åtskilliga invändningar mot denna så kallade sanning (Sylvia Plath,
till exempel, som alltid rör sig från det personliga till det privata).
Nu
har jag läst Henning Brüllhoffs debut Allt
jag begär, och den exemplifierar just hur osann den där gamla klyschan är,
för här är det frågan om en berättelse som lyckas behålla sitt privata anslag
och ändå bli allmängiltig. Det är både snyggt och skickligt gjort.
Men
först lite om vad det här är för bok, för det är verkligen en relativ anomali i
svensk samtidsprosa. En berättelse som lägger sig mellan dikt och roman, till
att börja med. Tre olika berättelser löper korsvis, i snabbt tecknade tablåer,
rastlöst nedskrivna, eller alltså de ger intryck av att vara skrivna i farten.
Ett: ett jag som lever i nuet, en man, tillsammans med den tålmodiga Anna, i en
relation av ovanligt slag. Två: samma jags uppväxt skildras, med neurotiska
nedslag i tonårens krampaktiga upptäckter av kärlek. Tre: berättelsen om de
sorgeliga saker som hända Lana Clarkson, B-skådisen som mördades av Phil
Spector 2003.
Det
är som sagt en stilig bok: Brüllhoff debuterar med denna ovanligt mogna och
stilsäkra bok, med formuleringar som är allvarsamma och distinkta, men inte
tyngda av det överdrivet uttänkta, utan som sagt lätta som om orden fångats i
flykten.
De
tre berättelserna knyts elegant ihop av Clarksons karriär där hon gör rollen
som Amathea i kultklassikern Barbarian
Queen, som det tonåriga berättarjaget ser på VHS. Som vuxen blir han besatt
av hennes öde, och tecknar en skissartad biografi av hennes sorgkantade
historia och tragiska död. Det är en metod som delvis påminner om hur Sara
Stridsberg arbetar – observera dock att det ändå sker på ett självständigt och
helt eget sätt.
Men
boken handlar i första hand om, som titeln utlovar, begär. Det där som vi
väcker eller alternativt som väcks inom oss, som vi har att förhålla oss till
och att hantera därefter, utifrån våra förutsättningar. Känslor som vi inte kan
styra över, för kunde vi det vore det inte mycket bevänt med dem, eller hur? Brüllhoff skriver
insiktsfullt: ”Jag blir fruktansvärt rädd för mig själv. Som om mina önskningar
och tankar sträcker sig långt, långt. Som om de kan genomtränga allt. De
behöver inte ta sluta någonstans, men de måste det. I andra änden är de smala
och vassa som knivblad.”
Så
skriver ju bara den som lärt sig något om begärets konsekvenser. Hur vi ska
behandla kroppen och dess hemligheter. Brüllhoff förhåller sig essäistiskt till
ämnet, kopplar ihop det skönlitterära med essän, och det här må låta som ett
stickspår, men jag önskar att Lars Melin hade känt till den här vackra
illustrationen av detta möte mellan fiktion och fakta innan han häromveckan
skrev sitt famöst usla debattinlägg i DN om varför man ska läsa mer fakta och
mindre skönlitteratur i skolan.
Den
egna kroppen som något fullständigt självklart och bekant, och samtidigt så
totalt främmande: den ambivalensen har Brüllhoff helt klart koll på. Det här är
en bok om önskningar. Minnen och fantasier är också vad Brüllhoffs bok är
uppbyggd av. Om subjektet som vill vara objekt, även om vi har lärt oss att det
är förkastligt att vara ett objekt. Men han – bokens unga jag – vill bara bli
åtrådd, och övar sig i Princes på många plan könsöverskridande rollspel och lek
med könsidentiteter på 80-talet. Där blir det en karnevalistisk och frigörande
bok, med båda positionerna – objektet och subjektet – som något åtråvärt i sig.
Ibland vill man ju bara frivilligt ge sig hän åt det som andra uppfattar som
föraktfullt.
Att
begäret är kopplat till döden är något till och med Freud fattade (Eros och
Thanatos), och i Brüllhoffs tappning är det formulerat definitivt och
självklart: ”När drömmen kommer nära är den starkare än viljan att andas. Vi
visste inte hur det kändes att dö, men vi önskade att det var just så: några
sista, avstannande danssteg. En sista glittrande gräns.”
Långsamt
avtecknar sig så den här bokens syfte, med det långsamt bildade mönster kring
transcendens och förflyttning. Det är ett tema som skickligt illustreras av
stilen: den är som sagt otålig men ändå balanserad. Genom sitt rörelsemönster
blir det också en stil som lever i det som vägrar bli fixerat, det som väljer
förflyttningen och riktningen. Där skildras tonårsfumligheten med en ovanlig
exakthet. Men det sköna i kråksången är hur det stilistiskt säkra samtidigt bär
på en trasighet, att det är ett skrivande som är på väg att bli till, att det
inte är format och fullständigt. Innehåll och språk överensstämmer bra, och får
texten att bli en levande enhet.
Böcker
som ”fyller en viktig funktion” är sällan bra litteratur, men det här är
sannerligen en bok som fungerar både identitetspolitiskt och litterärt.
Brüllhoffs stil är färdig: väl avvägda formuleringar som tänker tankarna hela
vägen fram, sådant är man väl inte bortskämd med som läsare av svensk samtida
prosa. Men han har också ett tonfall som griper tag, när det är så här
omedelbart och öppet, ja generöst i sitt tilltal. Moget och modigt, helt
enkelt.
I
gränslösheten söker han upp det vackra – skönheten i skörheten. Som Edith
Södergran skriver i dikten ”Facklorna”: ”Utan skönhet lever människan icke en
sekund”. Jag tror Henning Brüllhoff har insett detta. Det är överlag ovanligt
med svenska författare som vågar gå så här långt in i begäret – som sagt gör
Sara Stridsberg det, men få andra. Det är en metod som påminner om hur Nick Cave sjunger
begäret i ”From Her To Eternity”: ”This desire to possess her is a wound /And
it’s nagging at me like a shrew / But ah know that to possess her / Is
therefore not to desire her”. Låt inte Bo Kapsers Orkester och Thomas Andersson
Wij diktera begärets ofarliga kraft, kort sagt. Den är vass och farlig och
avgörande och utplånande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.