Jane Steele, Lyndsay Faye, Headline Review

Att det skrivs nya versioner av Jane Eyre är kanske inte så konstigt. Den förblir den kanske mest populära engelska romanen, och med tanke på senare års faiblesse för mötet mellan Jane Austen och monster var det väl bara en tidsfråga innan också Jane Eyre skulle falla offer för den trenden. (Fast nu misstar jag mig: Sherri Browning Erwins Jane Slayre utkom redan 2012.)

Lyndsay Faye har skrivit Jane Steele, som är en bearbetning av Charlotte Brontës mest kända roman, fast på ett aningen okonventionellt sätt, även inom denna genre. Hennes protagonist är något yngre, född 1828, och delar delvis uppväxt med den litterära förlagan. Jane Steele har dock Jane Eyre som sin favoritbok, och det är gott om paralleller mellan böckerna. Liksom Eyre hamnar den föräldralösa Steele på en tyrannisk flickskola, och sedermera blir hon guvernant och förälskad i ägaren till herresätet. Här heter han och inte huset Thornfield. Skillnaden är att den här Jane är seriemördare. Något som föranleder Faye att ge sin Jane den fyndiga repliken: ”Reader, I murdered him”.

Faye är amerikansk författare, har uttryckligen inspirerats av förordet till andra upplagan av Jane Eyre, som återger Brontës milda ifrågasättande av konventioner och självrättfärdigande, att de utgör otillräckliga instanser i förhållande till moral och religion. Kort sagt: Brontë skriver ett försvarstal för det avvikande, något Faye tar sikte på, det vill säga, att ge sig rätten att skildra det som inte är vanligt. 

Skillnaden är att Brontës Jane ofta men felaktigt definierades som elak – ”wicked” – medan Fayes Jane oproblematiskt finner sig i den rollen, genom att göra ”wicked” till ett performativt adjektiv. När Jane Steele går i skogen – normalt på 1800-talet en farlig plats – känner hon sig trygg: ”One of the advantages to being a cold-blooded killer, however, I thought nothing in the woods much more dangerous than I was”.

Här dominerar de osannolika sammanträffandena, men det finns viss befogenhet för detta då det är ett relativt frekvent inslag också i Jane Eyre. Att romanerna utspelar sig så pass nära i tiden sanktionerar väl också vissa av sammanträffandena. Brontës uppfinning Lowood heter här Lowan Bridge – systrarna Brontë gick på en skola som heter Cowan Bridge, så det råder ingen tvekan om att Faye har gjort viss research. Hon vet också att den korrekta beskrivningen av färgen på Thames vatten är mörk sirap. 

Det är ändå förmätet att ge sig in i det här projektet. För där Brontë med sin Lowood-skildring för fram något som pekar fram mot 1900-talets vittneslitteratur kan Faye bara visa prov på vaga efterapningar. Brontë skildrar flickskolan med förbittring, upprördhet, engagemang, och det är uppenbart att det är just ett ögonvittne som skriver: Janes upplevelser är kanaliserade genom ett temperament som själv varit där och hungrat, som själv knäckt isen på tvättfatet på morgnarna, och själv sörjt kamrater som dött i lungsoten. Här står sig Faye slätt, milt sagt.

Ett annat exempel på hur de här romanerna skiljer sig åt. Hos Brontë är stilen bärande, och symboliken har en poäng. Det finns åtskilliga referenser till slaveri, vilket var en konkret erfarenhet på 1800-talet för en engelsk medborgare. England ägde slavar när Charlotte Brontë föddes. Så när tioåriga Jane Eyre sitter med benen i kors som en turk är det en tydlig markering mot det främmande och exotiska. Faye tar chansen att låta sin unga Jane Steele sitta på golvet ”Indian-style” sker det utan att det har någon bäring på innehållet. Det är bara en poänglös imitation. Jo, Thornfield kommer från Indien, och har med sig sikher därifrån, men det blir bara snårigt och dunkelt, och långtråkiga tirader om indiskt liv.

Jane Steeles mamma begick självmord, och dottern väljer att mörda som en genväg till Helvetet, för då görs det lättare att få träffa mamman. Det blir ett ganska knasigt resonemang. Men det blir också ett berättartekniskt problem, när Jane Steele ställs inför problem och söker en lösning på dem. Vad ska hon göra för att lösa problemet? Mörda plågoanden? Ja, varför inte … Misstanken gror dock att Faye uppfinner problemen enbart för nöjet i att låta Jane avpollettera dem på gruvligast sätt möjligt.

När Jane kommer som guvernant till Thornfield, som här heter Highgate, möts hon av Charles Thornfield, som Rochester alltså heter här. Den nioåriga skyddslingen heter inte Adèle, utan Sahjara. Jane blir kär, något som det inte är svårt att fatta: ”my heart thrummed major chords within my ribs as I watched him blink.” En mer korrekt återgivning av hur Jane Eyre förälskar sig i Rochester finns i Marissa Nadlers nya låt ”Janie in Love”: ”You’re a natural distaster and I am / Watching you blow up everything / You touch and the earth will crumble / You speak and hurricanes attack / I am pulling out the windows to prepare for you / When I hear your name / Some great deluge”.

Det är ibland påfrestande för tålamodet med de långa detaljrika beskrivningarna. Faye försöker följa Brontë i fotspåren, men ersätter närhet och intimitet med distans och raljans. Liv och intensitet hos Brontë blir här inget annat än statiska upprepningar. ”I ought to have died, reader, but I did not”, skriver hon redan på sidan 139, och det fattar vi nog då nästan 300 sidor återstår av den självbiografi hon utger sig skriva. I den mån Faye skriver bra är när hon härmar Charlotte Brontë.  

De här böckerna, alltså moderna uppföljare eller spegelböcker eller vad man ska kalla dem, riskerar att snabbt hamna i glömska. Jag befarar att få kommer att roa sig av att läsa de mash-ups som skrivits om Jane Austens romaner om tio år. Jag har bara läst en handfull av de böcker som tar sin utgångspunkt i Jane Eyre, men kan redan nu varna eventuellt intresserade läsare för exempelvis Eve Sinclairs Jane Eyre Laid Bare, och givetvis också för Lyndsay Fayes Jane Steele.