Emma, Charlotte Brontë, Novellix

Charlotte Brontë föddes för 200 år sedan. Det är sorgligt att hon dog 31 mars 1855, i sviterna av äktenskapet med pappans hjälppräst Arthur Bell Nicholls. Inte minst därför att vi därmed gick miste om ännu en roman av denna briljanta romanförfattare. Den roman hon hade påbörjat går under namnet Emma, och ges nu ut för första gången på svenska (översättning av Gun-Britt Sundström, som också gjort en duglig men inte oproblematisk översättning av Jane Eyre).

När Novellix nu ger ut den som novell är det aningen felaktigt, eftersom det ju rör sig om inledningen till en roman, två frustrerande korta kapitel. Tidigare har Clara Boyle skrivit färdigt Brontës utkast (2003), och även ”A Lady” har färdigställt detta ofärdiga manuskript, men ärligt talat brukar sådana projekt sällan vara lyckade. Att Brontë dessutom valde titel efter en av Jane Austens bättre romaner är märkligt – hon hade föga till övers för sin något äldre kollega.

Till den här berättelsen väljer Brontë en berättare, änkan mrs Chalfort, som utlovar en mystisk historia. Det förtroliga tilltalet känns igen från Jane Eyre och Villette, som ju framgångsrikt nyöversattes förra året. Kanske är det självironi som ligger bakom porträttet av systrarna Wilcox, att de bygger på Charlottes egna systrar. Romanfragmentets systrar har tillbringat tid i Frankrike för att lära sig språk och sedvanor som de ska ta med sig till sin gärning som lärarinnor – Charlotte och Emily Brontë åkte ju till Belgien i motsvarande syfte. Charlotte Brontë är inte nådig mot Wilcox-motsvarigheten, i vilket fall. Hon premierade det robusta och enkla, helt enkelt, det engelskt enkla, framför det franskt främmande.

Handlingen: systrarna Wilcox förestår en flickskola. Dit anländer eleven Mathilda Fitzgibbon, med löfte om rika anor. De fyrtio pund som hon utlovar får mig att tänka på hur pengarna styr även i dagens svenska konkurrensutsatta gymnasieskola, hur en av de sex gymnasiechefer som hittills har varit min överordnade en gång råkade försäga sig och i stället för att säga att vi nästa läsår skulle få ”558 elever i år 1” sa att vi skulle få ”558 tusen i år 1”. Elevpengen styr. Och förblindar. Då som nu.

Den nya eleven är ful, precis som Jane Eyre, och hinner lämna ett bestående avtryck på dessa futtiga sidor. Vad kunde inte den besynnerligt utrustade Charlotte Brontë ha uträttat efter dessa inledande sidor? Det får vi aldrig veta. Hon gifte sig och blev gravid och dog. Vilket slöseri. Förmodligen hade Emma blivit en roman som hade utforskat ironin, för inledningen är lovande, med en bitsk introduktion av systrarna som ”inte mycket mindre grunda än porslinsfaten deras tekoppar stod på”.

För den delen är det djupt orättfärdigt att lansera fortsättningen som skriven av ”A lady”. Det var ingen dam som skrev Charlotte Brontës böcker. Hon förvandlade sig till mannen Currer Bell när hon skrev. Vad vi går miste om är en potentiell roman som kanske hade utvecklat den suveräna karakteristik som förebådas i hennes publicerade romaner, och som kan sägas ges häpnadsväckande hintar om en utveckling här. Så Emma är en löftesrik inledning – ja, men också så frustrerande att föreställa sig vad det kunde ha blivit.