Stoft, Lars Norén, Bonniers

Lars Noréns första diktsamling på 36 år är välkommen. Det är en åldrad kulturmans ångest som portioneras ut i små bitar, där tröstlöshet och tröst får lika mycket spelrum.

Nog är det en stor händelse att Lars Norén för första gången sedan 1980 ger ut en diktsamling. Den odiskutabelt mest berömda svenska dramatikern sedan Strindberg var under ungdomsåren på 60-talet faktiskt i första hand poet. Nu ges Stoft ut, och är det då en storstilad återkomst?

Låt mig återkomma till det. Dikterna är daterade, något som kan föra tanken till de dagböcker han gett ut sedan 2008 (del tre kommer i höst). Dikterna kanske kan ses som ett spillmaterial därifrån – åtminstone finns några dikter som skildrar vardagliga händelser, där han följer sitt yngsta barn till skolan, tittar på film (av Haneke, vem annars?), eller bara betraktar sin omgivning. Ibland med spökets missunnsamma blick.  

Att dikterna är pessimistiska förvånar knappast den som tagit del av dramatikern Norén. Här rör det sig om dikter som efterlyser en tillvaro utan strider – man frestas nästan säga att han hissar vit flagg inför ångesten. En gammal kulturmans försök att hantera sin dödsångest: känns det igen?

Nu vet jag ju en del om Lars Noréns privata ångest, efter att ha läst ett par tusen av hans dagbokssidor, och här gestaltas den oftast på ett levande sätt. Det är en ångest som är abstrakt, men ändå förankrad i erfarenheter. Och han skriver vackert om det fula.  

Det finns författare som inte kan skriva om skönhet utan att nämna Rilke. Som inte kan skriva om en hammare utan att nämna Nietzsche. Som inte kan skriva om försakelse utan att nämna Simone Weil. Ja, ni fattar. Den typen av referenser som kan fungera, men som också riskerar att bli påklistrade etiketter. Att Norén också tjatar om Hades och Styx är knappast till gagn för hans poesi heller.

En längre dikt, ”Infernofragment”, är ett avbrott från dagboksdikterna. Här är Norén till slutet hunnen på sin levnads vandring när han föreställer sig Helvetet utifrån Dantes modell. Det är en vanlig uppgift i gymnasiets antologier, att spekulera kring vilka som skulle befolka ett samtida Inferno. Jag frågar aldrig mina elever, eftersom jag redan vet att Dante placerade sin lärare, Brunetto Latini, i den tredje kretsen.

Mycket i de här dikterna handlar om döden, om dödlighet, om döendet. Det är lika mycket dödslängtan som dödsskräck: ”ensam i / dödens vind som / bläddrar runt minnenas vilande / gudar, sida vid / sida, täckta av / aska”. En viss typ av allmängods från det morbida skafferiet dominerar (”den dödsbringande tiden”, med mera).

Det är ändå befriande att Norén gestaltar mer än de privata vedermödorna, och lyckas skriva dikt som vågar närma sig det sublima, alltså det vackra som samtidigt inger fasa. Ibland tyngs dikterna ned av sitt innehåll, men påfallande ofta hittar han fram till ett ljus. Kanske det inte är förklaringens eller försoningens ljus, eller nådens religiösa ljus, men nog förbannat finns det hopp eller tröst också i dessa hopp- och tröstlösa dikter.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/6 2016)