Sommarläsning 2016

Nog fattar jag att hängmattan inte behöver vara bokstavlig, men ändå är det något provocerande med uppfattningen om sommaren som en tid då man unnar sig läsning av deckare och det som brukar gå under beteckningen lättsam litteratur. För allt talar för att vi läser deckare och lättsam litteratur under resten av året, så vad vore skillnaden?

För mig är sommaren tiden då jag äntligen fattar varför det var ett gott beslut att inte kapa vårt stora äppelträd. I dess skugga läser jag varje år någon av Marguerite Duras korta romaner. Man kan ta vilken som helst av dem, för de handlar alltid som samma sak: en kärlekstriangel, lite dans, åtskilligt drickande, intima stunder, och kvävande hetta. Saknar du deckaren kan jag utlova en del död. På kvällen faller det obligatoriska regnet – kort sagt, alla ingredienserna i en svensk sommar. Gillar du de hårdkokta deckarna kan jag lova att ingen skriver hårdare än Duras.  

Fördelen med sommarläsningen är att det för min del tillåts ske i ett annat tempo. När recensionsböckerna blir färre, när juryarbetet delvis sinar, och det är tomt bland de böcker som måste läsas. Då kan jag slugga mig fram i bokstaplarna och hitta en oläst klassiker eller en omtalad bok som det inte funnits tid till tidigare. Nu kan den läsas utan förpliktelser.

Egentligen borde alla böcker läsas minst två gånger, så det är bara befängt att klaga över att det är svårt att hitta något att läsa. Om alla böcker tål att läsas två gånger är en helt annan fråga, men det är nog en bra princip att tänka att för varje ny bok du läser går du miste om omläsningen av en gammal bok. Därför är mitt mål att läsa om följande tre böcker – om inte denna sommar, så får det bli nästa.

Marilynne Robinsons Lila kom på svenska i höstas, och få romaner har fängslat mig lika definitivt som den här nedtonade berättelsen om otursförföljda Lila som träffar på den gamle pastorn John Ames och gifter sig med honom. Deras okonventionella historia skildras eftertänksamt och stillsamt, mot en fond som är religiös på ett icke-förkunnande sätt, men trots det så övertygande att det inte går att värja sig.   

Mer fränt skriver Jeanette Winterson, vars nya roman Tidsklyftan – en cover på Shakespeares En vintersaga – infriar de löften som författaren planterade med sina tidiga böcker. För hon återvinner bekanta teman, som adoption, svek, det queera, men framför allt är det en hyllning till fantasin. Hon skriver på ett språk som har åtskilligt av Shakespeares kvicksilvrigaste egenskaper.  

Fränt skrev också Birgitta Stenberg. Fyra av hennes självbiografiska böcker återutges nu i pocket, och det är himlastormande bra läsning. Huvudpersonen, tonåringen Birgitta, vill bli författare, så hon sjappar från gymnasiet i Sverige och reser runt i Europa och skaffar sig rejält med skinn på näsan när hon lever det äventyrliga livet. Hon mörbultas av det, men tar sig alltid i kragen och gnäller aldrig.

Birgitta Stenberg är en sådan förebild för oss alla – både som människa och som stilist. Jag kan bara beklaga att du med större sannolikhet har läst Ulf Lundells Jack, och med ännu större sannolikhet har läst artiklar om att det i år är 40 år sedan den utkom. Det är (o)lustigt detta, hur somliga saker kan repeteras tills de blir sanningar skrivna i sten. Under hela min uppväxt fick jag höra hur Viktig och Betydande och Bra den här romanen av Lundell var, fast när jag läste den var det en mördande tråkig erfarenhet, och jag vet inte vad som skulle få mig att läsa om den.

Fick jag resa tillbaka i tiden skulle jag skynda mig att hälsa på mig själv och fort viska att jag aldrig skulle lyssna på litteraturkritikers råd. Så om du lyssnar på mig nu får du väl skylla dig själv.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 2/6 2016)