Sidor

24 juni 2016

Ordets frånsida, Valerio Magrelli, ellerströms


Italienske poeten Valerio Magreilli introduceras med ett urval dikter. De är filosofiska och fantasifulla, och rätt fantastiska att läsa.

Kan ord kasta skuggor? Det är den italienske poeten Valerio Magrelli som frågar lite försynt i en av sina dikter i boken Ordets frånsida, som är den första volymen på svenska (översatt av Lars-Håkan Svensson).


Det finns något stillsamt över de här dikterna, något som en svensk läsare kan förknippa med Tranströmer. Även Magrelli kan sägas uppvakta epifanin, alltså det gudomliga ögonblick när en tanke går från frustrationens aning till häpnadens förklaring. Magrelli skriver intellektuella dikter med utgångspunkt i filosofin, men gör det med så lätt hand att frågorna får ett magiskt skimmer, i dikter som tassar fram mellan individens och omgivningens gränser.

Han rör sig också mellan abstraktion och konkretion, och låter ovissheten bli diktens grundvillkor. Då föds en ödmjukhet som dikterna helt klart tjänar på, och får dem att bli vittnesmål om ett liv i strid mot tvärsäkerheten. Titeln indikerar den här rörelsen mellan det vi vet och inte vet, och i en av böckerna arbetar Magrelli med Wittgensteins illustration av en anka/hare=båda djuren samtidigt.

Dikten kastas som pojkens stenmacka: ”Ordet studsar på vattnet / sjunker till slut efter tolv hopp. / Imponerande! Men vad vet / den lugna ytan om mörkret där nere?” Att kunna redogöra för sådana existentiella frågor på ett så begripligt sätt borde locka till läsning för alla som tröttnat på samtidens ytlighet.       

Magrelli debuterade 1980, och har endast gett ut sex samlingar. Till det märkliga hör att han verkar bli bättre och bättre. I sin bok från 1999 utgår han från en dagstidning och skriver korta notisdikter om varje sida, där kultursidan blir ”det filologiska mumlets madrasserade rum”.

Men det mest häpnadsväckande med boken är en lysande kärleksdikt från boken som kom 2012, en hypertext bestående av en matrisdikt där varje rad bildar titel till en svit svindlande kärleksdikter. Det handlar om avgrunden och avunden, om förlusten och förbudet, ensamheten och hoppet, om läsningen och saknaden. Kanske den mest formidabla dikt jag har läst sedan Inger Christensens Fjärildalen (1991).  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 24/6 2016)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.