Sidor

22 juni 2016

Nattvandringar, Vilhelm Ekelund, ellerströms


En ny bok med Vilhelm Ekelunds prosadikter visar hur vackert ångesten kan skildras. Det är nattdikter översvämmade av generöst ljus.

Vilhelm Ekelund (1880-1949) är en poet som tangerar både igenkännandet och gränslösheten. Hans diktsamlingar utkom i rask takt efter en debut som blott 20-åring, för att sedan helt upphöra efter 1906 års bok Dithyramber i aftonglans (allt var inte bättre förr, men somliga boktitlar var definitivt det). 


Fast, var det så att poesin upphörde? Ekelund skulle komma att skriva essäer och aforismer och bygga Sveriges kanske mest udda författarskap, men under en övergångsperiod skrev han prosadikter. Dessa fyrtio stycken har Jonas Ellerström nu samlat i boken Nattvandringar.

Så här utsökt skildras ett känsloläge i det stycke som heter ”Misär”: ”Men i drömmen blev det natt. Han kände ej längre solen svida i ögonlocken. Han kände som om en mjuk fin hand låg för hans ansikte. Hans dag var ju en längtan efter natten, efter att försvinna, bli dold för människans blickar. Ännu i sömnen sträckte sig hans själ efter natten.”

Ekelund har en blick för livet och för människorna. Dikterna skildrar nattliga strövtåg, men också hur minnet plågar diktjaget, hur erfarenheterna konspirerar.

”Ve den ensamme!” kan han utbrista, och skriver in sina egna initialer – VE – i det poetiska klichéordet, så att det får en dubbel betydelse: ”Vilhelm Ekelund den ensamme!” Han kunde även i en av sina mest citerade dikter klaga över ensamheten: ”Mot sakta mörknande kväll färdas jag, vänlös”, som det heter i ”Då voro bokarna ljusa”. 

Du kanske tycker att han låter som en juvenil gnällspik, när han också gör sorgen till en tiger och liknar ångesten vid ett Mont Blanc över sitt hjärta. Men han åstadkommer en dubbelhet kring känsloutbrotten. Dels är de oproportionerliga och förblindande, hyperboler som attackerar diktjaget, och dels är de utsatta för en genomskådande klarsyn.

Hjärtat brinner starkt, men det brinner inte upp. Ekelund vet exakt när han ska bedriva självrannsakan. Det får de här korta prosadikterna att likna ampuller av briljanta visdomar. Delvis inhämtade från litteraturen, men han skriver med öppna kort, och har man Baudelaire, Nietzsche, Emerson, Leopardi och Sapfo i näven då har man på pokerns språk Royal Straight Flush.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 22/6 2017)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.