En liten bok om kött och chark, Jenny Högström, Pequod Press

Debuterande poeten Jenny Högström förlitar sig på invanda grepp när hon skildrar graviditeten. Det är aningen uttunnat, men ett avsnitt om djur gör starkt intryck. 

Jenny Högström är översättare och kritiker, men från och med nu också poet, vilket är en lite ovanlig utveckling, för poeter som blir kritiker är en vanligare procedur. Hon begår alltså debut med En liten bok om kött och chark, som förlaget lite olyckligt pekar ut som en slags uppföljare till Aase Bergs gravidtrilogi (Forsla fett, Uppland och Loss, som utkom mellan 2002 och 2007).

Olyckligt, för det är inledningsvis allt för lätt att bocka av utspädda Aase Berg-rader: ”Svävande mumie i antigravitationens sarkofagiska köttrymd! / Viktlöst dinglande fantasifoster!” Men språket är här nedtonat, mindre beroende av allitterationer och drastiska ordvändningar.

Till Högströms fördel ska ändå föras att hon raskt skakar av sig all ängslan över inflytandet. Hennes bok blir betydligt mer spännande när hon tar sitt gravida jag in mot djurriket – först i en liknelse mellan kroppen stadd i förändring och djuren, och sedan i en vistelse bland konkreta djur.

Det är vanskligt att skildra graviditeten, för det kan bli antingen jolmigt eller klichéfyllt. Högström rör sig mot det Julia Kristeva kallar abjektion – alltså det äckligt kroppsliga som barnet reagerar på – och även det tenderar att bli väl stereotypt. Det är en skräckfilmsestetik som inte helt övertygar.

Beckett ansåg med en svart metafor att kvinnan föder grensle över en grav. Hos Högström föder hon över en diktatur. Terrorism och kolonialism är givna inslag i den värld som barnet hamnar i, en värld där mänsklig uselhet föder sina triumfer.

Att så mycket inryms i denna lilla bok riskerar att tunna ut innehållet. Glädjen lägger sig för nära det ohyggliga, som när frasen ”The joy” följs av ”The horror”, vilket ju är klichéernas kliché från Mörkrets hjärta.

Nä, då stannar jag hellre i djurvärlden, där närvaron är starkare och på ett paradoxalt sätt realismen mer påtaglig. Hos djuren fokuseras Högströms blick, bland idisslande kor, rykande tjurar, avlivade kattungar och slaktade grisar: ”Själv står jag då på alla fyra i 70-talsköket / och lapar mjölk direkt från fatet. / Sen står jag utomhus och kissar så det skvalar mellan benen.”

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 9/6 2016)