Trado, Svetlana Cârstean, Athena Farrokhzad, Bonniers & Rámus

Ett samarbete mellan rumänsk och svensk poesi har lett till en bok som är både ovanlig och spännande. Med gemensamma krafter har Svetlana Cârstean och Athena Farrokhzad skrivit dikter som når ut långt över sitt självbiografiska innehåll.

Att översätta poesi är omöjligt, lyder en efterhängsen truism. Det skiter jag i, tänkte Athena Farrokhzad när hon för tre år sedan översatte Svetlana Cârsteans bok Skruvstädsblomman, utan att behärska rumänska. Det har nu lett till denna märkligt tredelade bok utgiven på både stora Bonniers och lilla Rámus (de senare specialiserar sig på översatt lyrik).

Trado lyder Cârstean och Farrokhzads gemensamma begrepp för denna poetik. Ordet är latin, ett verb som betyder både överräcka och lämna bakom sig, men även att förråda. Förräderiet är ett starkt tema här, liksom det var i Farrokhzads suveräna bok Vitsvit, som också den kom för tre år sedan.

I den här boken ligger tre häften, samtliga med ”Trado” som titel. Cârstean och Farrokhzad har skrivit var sin bok, och så ingår mellan dem en gemensam samtalsbok, en essä om skrivande. Där utgår de från olika citat, teoretiker och författare som skrivit om översättandet.

Dessa utsagor bildar en fond till deras projekt, där de diskuterar praktik och teori på ett sätt som gör just detta häfte till en viktig ingång till deras böcker, likväl som en lika viktig generell kommentar till skrivande. Ett skrivande utan prestige, nota bene.

Böckerna överlappar varandra, och det enda rimliga vore att illustrera hur de två poeternas röster tar sig in i varandra. Så gör Farrokhzad i sin bok, med en teknik vi känner igen från Vitsvit. Här ersätts släktingarnas repliker med en dialog där ”Svetlana sa” växlas med ”Jag sa”.

Då kan det se ut så här: ”Jag sa: Eftersom min mor inte sjöng, sjunger hennes skugga. Eftersom min mor inte stred, strider hennes skugga. Eftersom min mor inte skrev, skriver jag.” Fast det undermineras, när vi några sidor senare kan läsa identiska rader, föregångna av ”Svetlana sa”. Alltså: vem äger ordet?

Båda, åtminstone i denna dialogiska dikt om smärta, sorg och kärlek. Och moderskap. Samt strid: båda skriver polemiskt, i dikter som rustar sig, som söker kamp och konfrontation. En konfrontation som betonar likheterna. Där de två poeternas böcker speglar varandra, till form och innehåll, där du inte blir på det klara var översättning slutar och dikt börjar, eller vice versa.     

Det är vackert, rytmiskt, musikaliskt, och som sagt – överlappande. Att byta ord med varandra är väl också det en slags översättning. Det är två temperament som möts, olika erfarenheter som närmar sig varandra. Men det är just i olikheterna vi förenas, verkar Cârstean och Farrokhzad säga med den här metoden.

Det blir också ett skrivande som ifrågasätter sitt självbiografiska innehåll. Den som berättar något förråder också något, eller någon. Allt skrivande är översättande, och i någon mån är väl också allt översättande ett förräderi. Det är oerhört fascinerande att följa hur detta samarbete växer fram, och hur det har resulterat i dikter som har till uppdrag att sammanföra människor.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 19/4 2016)