Scarykost, Cecilie Lind, Ovbidat

Det här är Cecilie Linds fjärde bok under 2010-talet, vilket är ett imponerande facit för en författare född 1991, men så är hon ju en dansk talang. Scarykost är namnet på boken och även på den sinnessjukdom som diktjaget skriver brev till.

Men dikten växlar friskt mellan olika berättastilar. Dels breven, och dels prosaavsnitt, men även korta lyriska dikter, och ibland rentav enstaka rader eller enstaka ord på sidan, vilket får boken att ge ett så splittrat intryck att man anar att det måste vara medvetet. Åtminstone stämmer det bra överens med det rastlösa driv som pulserar i och mellan och under orden – driften att ta sig vidare hela tiden, att inte nöja sig.

Prosatexterna handlar bland annat om viljan att skapa sig ett eget utrymme. Om flickebarnet och björnen sover, om dockan med ögon av glas. Vara en babe eller en vampyr. Sötnos eller häxa. Prosatexterna liknar ändå inte prosa. Och poesin –

Nä, det går ju inte att känna igen som regelrätt poesi. Förlaget OVBIDAT startades 2010 av Rolf Sparre Johansson, och förlagsnamnet är en förkortning för ”Organiserat vold begået imod den almindelige tale”.

Fast, stämmer det där verkligen, att det är udda poesi? Mer och mer blir min bild av poesin som något väsensskilt utmanat av böcker som denna. Jo, och det är ofta så att det är först i efterhand som man kan identifiera det där speciella. I det här fallet: den rytm som orsakas snarare än skapas av växlingen mellan korta och långa partier, där det pratiga tillåts bromsa in.   

Liksom hur gamla blogginlägg ingår i en kollageteknik som ger helhetsintrycket en spänst och ett tillåtande och inkluderande tilltal, hur mycket dikten i sig än bryter ihop i sina sömmar, som om det rör sig om poesi som har slutat att hålla masken. Då kan sprickorna ge utrymme åt en barnslig glädje: 

jeg taber og taber og yder

en salt tåre til en

pyt

med regn

vandes blomst

og er

glad

haha nej. 

Det är så befriande med det där nejet, som en gardering som Lind ibland tar till och får utsagan att snurra, fladdra till.

Psyket är ju ändå kaputt, och i den omedelbarhet som åstadkoms när Lind ger gurlesken fritt spelrum blir jag själaglad åt hennes utforskande av vad som händer när det söt blir nerskitat, om det inte är frågan om vice versa. Då kan diktjagets fräsande påminna om Prousts underbara liknelse om vad som blir följden när en djävul som doppas i en vigvattenskål.  

Det blir också befriande när Lind skriver som om hon är den första som upptäcker dessa samband, dessa möjligheter som finns i friktionens poetik. Den oförställda ivern i att – rastlöst, hetsigt, intensivt – peka ut sina fynd. Då kan jag som läsare välja att himla med ögonen, eller – vilket känns mer fruktbart – bli delaktig i entusiasmen. Ungefär som när The Last Shadow Puppets gav ut sin första skiva för åtta år sedan: tycka att det är stötande med två typ tjugoåringar som upptäckt 60-talet eller charmas av att de vill visa sina fynd med sådan förtjusning. I stället för att bli surgubbe kan jag alltså charmas av att Lind ger sig själv rätten att i sin poesi säga ”yeah”.

Och när språket inte räcker till – då gör man sitt eget språk? Åtminstone blir jag förbryllad av inslag som ”hysmær”, och får på twitter hjälp av Linds kollega Charlotte Qvandt, som frågar sin kompis, översättaren Jonas Rasmusen. Han antar att ”hysmær” är en hopslagning av hysterika och märr. Senare upplyser mig Lars Bukdahl att det är en ordvits som syftar på ”husmor”, danska ordet för hemmafru.

Det finns något paradoxalt i att ju mer Lind distanserar sig från ett reellt och accepterat språkbruk, desto mer ökar det verklighetstrogna intrycket. Att det är så här världen ser ut, och att det är så här den borde skildras. Det sker med hjälp av den translanguaging som fått genomslag i modern språkforskning, att vi i stället för att se det som en brist när orden tryter kan ta hjälp av vår kännedom om andra språk. I synnerhet i språkinlärningen, att det för hjärnan är mindre förvirrande att växla mellan exempelvis svenska och engelska – och varför inte mellan svenska och danska?

I dikterna finns ändå en anknytning till något verkligt, en autenticitet. Den kan vara artificiell, men det är ovidkommande. När du tror att du har fixerat Linds metod, då möts du av ett nytt nej, en ny vända med negationer och motstånd, och – ja, den där nödvändiga friktionen. En ny vändning, en ny riktning, en ny ilska.

Ungefär lite som Pia Tafdrup gjorde i sin exorcistdikt ”Gift siver” ur boken Hvid feber:

Jeg ska være din sol om natten

og du vil have mig i blodet

som en rastløshed

som stille gift

fra sort natskygge

som tørst selv om du har drukket

som lengsel selv om du har haft mig

jeg er uskyldig

        og fanget

har givet alt

        og venter mere

Det går också att tänka på klassiska anorexiskildringar som Maria Hedes Evelyn spöke och Delphine de Vigans Dagar utan hunger. Kanske den björn som vi följer och som lämnar kvar päls i diktjagets honungshjärta (ljuvlig metafor) ska förstås som emblem för den lanugopäls anorektikern får. Allt mer övertar den kroppsliga skröpligheten och självspäkningen i det eskalerade självhatet, i denna oroande diktbok, som ju förhåller sig lika lojalt till inlevelsen som till distansen. Här tar självhatet den farliga vägen inåt.

Jag kan rekommendera den här boken till dig som inte gillar poesi. Du kommer inte undan det här fantasifulla användandet av klichéer och fraser och Rihanna-citat, och det är måhända en i någon mån orättvis jämförelse, men kollagetekniken får mig att tänka på T.S. Eliots Det öde landet och dess mix av civilisationskritik och schlagers och smidiga övergångar mellan banaliteter och filosofiskt djup och säg den läsare som kan motstå sådant.