De försvunna böckernas bibliotek, Kristoffer Leandoer, Natur & Kultur

”Heard melodies are sweet, but those unheard / Are sweeter”, skrev John Keats i sitt ”Ode on a Grecian Urn”, en vacker summering av konstnärens dilemma. Eller som Pasolini låter sin målare uttrycka det i sin filmatisering av Decamerone: ”Varför skapa ett konstverk när det är så vackert att bara drömma om det?”

Keats är indirekt närvarande i Kristoffer Leandoers nya bok De försvunna böckernas bibliotek, genom dikten ”Lamia” som här lär ha bearbetats av den obskyra franska sekelskiftesförfattaren Aurélien de Kempff. En författare som är närvarande i flera av de novelliknande texterna, som Leandoer knyter ihop till en sammanhängande berättelse om bortglömda författare. Så bortglömda att de inte ens existerat ….

Det här är ett trick som känns igen – Niklas Rådström begick det i en tidig bok, Borges gjorde det konstant och tvångsmässigt (nämnde påhittade författare), och det är med uppenbar förtjusning Leandoer ger sig in i detta projekt. Och som läsare följer jag honom ivrigt till en början, tycker det är omåttligt fascinerande. Vad gjorde Stanley Kubrick i Sandviken? Har du i din garderob en t-shirt från Akademibokhandeln med Sol B. Johnson och en motorsåg med texten ”vi möts i min nästa bok”? Eller har du läst boken Mary Poppins i det öde landet?

Leandoer är mångsidig som författare, och här är det som att han knyter ihop sina essäböcker Mask och Slut. Han rör sig friskt mellan fiktion och fakta, träffar faktiska och imaginära människor. Det som kunde uppfattas som rastlöshet eller ytlighet blir här övertygande, kanske eftersom det är så kärleksfullt utfört.

Det är skrivet i jagform, en slags huvudperson som starkt påminner om författaren själv. Haft karriär som kulturarbetare, hankar sig fram i skymundan som förlagsredaktör – ett starkt självironiskt porträtt, för Leandoer är väl mer i ropet än någonsin? Tilltalet i första person liknar det Poe nyttjar i många av sina noveller: febrigt, intensivt närvarande, omöjligt att värja sig mot, och en närhet till en högst påtaglig galenskap. 

Genom händelseförloppet rör sig en mystisk grupp som kallas ”korrigerarna”, med syfte att utplåna minnet av de försvunna författarna. Därför blir det farligt när berättaren kommer över böcker skrivna av dem.

Ytterst handlar det också om vad böcker är, dessa ting som lagrar kommunikation och strängt taget inte existerar förrän vi läser dem. Leandoer gestaltar en tendens, där vi ser hur vissa författarskap faktiskt upphör, där mycket styrs av tillfälligheter. Fantomsmärtorna kanske kan sägas vara betecknande, då det kan sägas att dessa förlorade författare alla blir spöken.

Nog har jag trevligt medan jag läser den här fantasifulla boken, vars like jag inte sett på svenskt håll sedan Kristian Petris novellsamlingar från 90-talet, Den stulna novellen och Nattbok. Även här görs verkligheten overklig och osäker, eller kanske främst opålitlig. Att läsa det här gör att marken sviktar. Jag fnissar förtjust åt påhittigheten och de infall som ibland är besynnerliga och ibland bara bisarra. Någon borde skriva en essä om den spekulativa prosan i svensk litteratur, och hitta kopplingarna mellan de här två och Lars Jakobson och Lars Gustafsson, och möjligen också Lars Berglund, som på 50-talet gav ut två kryptiska s/f-romaner.

Eftersom litteratur ska eller borde handla om att uppfinna är det här ett välkommet grepp av Leandoer, även om det blir en aning tjatigt i längden och lite för många slumpartade möten mellan berättarjaget och olika försvunna författare och författarskap. På ett sätt är det kanske rentav lite synd att Leandoer gör verklighet av sin idé, att han liksom Pasolinis konstnär gör våld på drömmen. Kanske är han också så förtjust i förslutna sällskap och hemligheter och gåtor att boken riskerar att bli instängd till sin karaktär, hur mycket det än hör till den esoteriska tematiken. Ett falsarium, en labyrint av mystifikationer. Men det är fortfarande lekfullt och initierat, mer av Bradburys värme än Borges kyla. Mot slutet förs också ett resonemang kring litteraturen som performativt aktskapande, och det är ett spår jag gärna ser Leandoer utveckla.

Min före detta lärarkollega hatade litterära texter med allusioner, eftersom de fick henne att känna sig dum och inte tillräckligt beläst. Hon skulle nog inte uppskatta den här lekfulla boken, där vi gång på gång utmanas om vad vi egentligen känner till om litteraturhistorien. Men det är en nyttig läxa att lägga undan sin prestige, och om det får mig att framstå som en åsna, so what? Leandoer är bra på att skapa osäkerhet hos läsaren, som sagt, och här rör sig allusionerna på två plan samtidigt, med både autentiska källor och mer eller mindre uppenbara hägringar. Det är smått sagolikt, faktiskt och fiktivt.