Helena
Granströms essä om exploateringen av naturen och vårt teknikberoende ställer
gott om besvärliga men nödvändiga frågor. Mindre självklarheter hade varit
önskvärt, i denna ändå viktiga bok.
Vad
är det som händer med människan när hon tar sig rätten att agera härskare över
annat liv, när det blir ett axiom att dominera över andra arter? Och vad blir
kvar av våra mänskliga egenskaper när vi i allt större utsträckning låter
teknologin ta över vardagssysslorna?
Om
du hör till dem som funderar på detta befinner du dig i minoritet. Så menar i
alla fall Helena Granström, som i sin nya bok Det som en gång var ger sig in i ett akut ämne. Hon gör det i
sällskap med naturfotografen Marcus Elmerstad, vars foton av älvar, skog och
mark etsar in ordens budskap.
Granström
är matematiker och fysiker, och har gett ut en handfull böcker i gränslandet
mellan fiktion och essä. Hon är nog den smartaste svenska författaren i sin
generation (född 1983), och att referera det komplexa innehållet i hennes
böcker leder bara till penibla förenklingar.
I
korthet lyder hennes svar på de inledande frågorna att det leder till
distansering, att vi frivilligt håller på att överge allt värdigt liv. Men vår
levnadsstandard har ett högt pris. Vi dumpar miljontals ton plast i världshaven
varje år, och det krävs inget snille för att räkna ut att vår nuvarande
skytteltrafik i flygplan och i bilar inte kommer att kunna fortgå hur länge som
helst.
Parallellt
med essädelarna finns en resedagbok, där Granström åker in i skogen och träffar
några av de människor som lever där: badar bastu med renskötare, upplever
besvärade ögonblick med enstöringar. Tyvärr bidrar inte dessa delar för att
belysa resonemangen, och det finns en saklighet i Granströms stil som borde
vara en tillgång, men mest liknar träighet. Hon är ingen Thoreau, som lyckas
levandegöra sitt individuella möte med naturen. Mot slutet möter hon en björn –
ett möte som förefaller sökt och alldeles för lägligt för berättelsens
dramaturgi.
Naturen
är bara ett av hennes ärende. Hon skriver också om barnuppfostran, dels behovet
av nära kontakt mellan spädbarnet och föräldern, och dels om hur smartphones
och barns tillgång till internet i tidig ålder påverkar hjärnan. Här finns
belägg från både sociologin och biologin, för den delen, att internet orsakar
hjärnförändringar.
Som
bäst fungerar boken när Granström lämnar de upptrampade spåren, och inleder en
diskussion kring begreppet frihet. Där slår hon in mindre öppna dörrar. När hon
dessutom utreder vår besatthet av tekniken känns det som att det borde vara utgångspunkt
för en större undersökning: ”I min kultur existerar ingen fråga som inte har
tekniken som svar”.
Även
om Granström är teknikfientlig pläderar hon ingen återgång till grottliv. Det
är ingen polemisk bok, snarare en sorgesång över det som håller på att gå
förlorat, eller redan har försvunnit.
Men
trots att det finns brister i naturskildringen är det här en bok som jag tycker
att du ska läsa, eftersom de frågor Granström ställer är värda att tas på
allvar. Om det inte är för sent.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 4/2 2016)
Läste Jonas Thentes recension an Annie Dillards "Att lära en sten att tala", köpte boken och tror att jag återkommer till den ofta; dess förhållande till naturen/existensen och poesin i hennes text.
SvaraRaderaJa, jag har läst delar av den på engelska: helt fantastisk. Det är lite av det jag menar: att kunna levandegöra ämnet, med språket.
SvaraRadera