Johan
Jönsons nya diktbok är givetvis tjock som en bibel, och utmanar läsarens
tålamod. Lyckligtvis är den full av livgivande energi och blir ett
samtidsdokument som inte kan undvaras.
Med Efter arbetsschema (2008) inledde
Johan Jönson en svit diktböcker som saknar motstycke i svensk poesihistoria. dit. dit. hään. heter den femte
omfångsrika installationen, och det mesta är sig likt: det rör sig om dikt som
är förbannad, och stundtals förbannat bra.
De
första drygt 900 sidorna splittras i olika berättelser. Mest fascineras jag av enradingar
som sticker ut, och sticker upp: ”Jag ber om liv. Inte skitjobb. […] Dikten som
oändligt kompakt nej. […] Underlägsenhet mitt arv till barnen. […] Sorg som
försenad dödslängtan.”
De
här radernas som sprids ut mellan längre textsjok blir fragment i ordets
egentliga mening, och inte som Lars Noréns mer koketterande variant från i fjol
i boken Fragment. Jönson tar större
risker, investerar mer i sina tillkortakommanden och sitt självförakt.
Men
Jönson är ingen citerbar poet, utan ska läsas i sin monumentala helhet. Han
skriver vidare på Walt Whitmans kosmiska jag, ett jag som kan innesluta
helheten – både det kvinnliga och det manliga. Jag läser den här tjocka boken
parallellt med nyöversättningen av Hélène Cixous essä Medusas skratt, som manar fram en kvinnlig skrift.
I
sin formlöshet liknar Jönsons poetiska projekt den ”écriture féminine” som
Cixous förordade. Det finns också en språkglädje hos Jönson, något som sällan
nämns av hans belackare som fastnar i de monomana utfallen mot kapitalismens
lakejer. I det mörka hittar han fram till en sällsam energi, som ger orden
lyster och både bärkraft och sprängkraft.
Det
är genom att ringa in vår tids uppluckrade värdeskalor och orättvisor Jönson blir
en ovärderlig sanningssägare. Liksom Whitman tar han in hela verkligheten. Det
är en extrem form, som alstrar en farlighet: här produceras slukhål av poesi. Jag
anar att de sena böckerna skrämt bort de flesta av hans tidigare läsare, men
jag vill inte för mitt liv undvara honom.
Allt
i den här boken handlar om en rörelse mot ett anständigt liv, något som blir
allt mer akut i takt med att världen blir allt oanständigare. Det är en något
mindre privat Jönson här, som skriver mindre om den egna familjen, mindre om
hämndattacker mot namngivna politiker. Han nämner att 11 % av hans böcker är
självbiografiska.
”Jag
vill vara en helt annan författare”, skriver han, likt ett nödrop, ett SOS från
någon som inte har något annat val. Vi är alla fast i våra låsta positioner.
Han som skriver är lika fången som hen som läser. Men det Jönson är, det är bra
nog: en förnyare av poesin, men också av arbetarlitteraturen, en genre med
stolta anor i vår litteratur.
Det
är en ojämförbar läsupplevelse. Utmattande och monoton – ja, men också ett
pågående arbete som dels ger dikten en ny definition, och dels ger den en ny
funktion. Som helhet är det både något av det märkligaste jag har upplevt i
svensk samtidspoesi – och något av det bästa.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 15/1 2016)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.