Complete Stories, Clarice Lispector, New Directions

På svenska finns endast två av Clarice Lispectors novellsamlingar översatta i sin helhet: Familjeband och Hemlig lycka. I övrigt elva av de tretton novellerna i Främlingslegionen. Då kan det finnas anledning att söka upp Complete Stories, den första samlingen på något språk av samtliga noveller. Det är också en ovanligt snygg bok, med ett omslag som bara visar ögonen, med en röd sol som utgår från ansiktets läppar på bokryggen, samt på baksidan den magiska vänstra handen. (Skaffa alltså inte Penguin-utgåvan.)

Det är Katrina Dodson som har översatt. Jag har tidigare läst Lispector mestadels på svenska, men också några olika engelska översättningar. A Breath of Life (Johnny Lorenz), The Apple in the Dark (Gregory Rabussa), samt novellerna i volymen Soulstorm (Alexis Levitin), som samlar två 70-talssamlingar. Mycket har sagts om hur äldre översättningar har mildrat den excentriska stilen, men jag är väldigt nöjd med hur Dodson tar till vara de besynnerliga inslagen.

Utöver det man alltså redan kunnat läsa på svenska finns tio noveller som utgör juvenilia, ett knippe oöversatta från Främlingslegionen (fler än de två som ratades ur samlingen), de två 70-talssamlingarna som på engelska heter Where Were You at Night och The Via Crucis of the Body, samt tre sena noveller.   

Clarice Lispector är en vattendelare. Åtskilliga som läser henne gör det med en besatthet som liknar religiös fundamentalism. Jag är själv en av dessa, en som betraktar hennes böcker som heliga reliker. Förmodligen fungerar denna fanatism avskräckande på lika många andra, som tar avstånd och tycker att stilen är manierad, överdriven, långsökt, utstuderad – och, ja, det är en författare som uppmuntrar till överdrivna reaktioner.

Kanske talar jag för döva öron om jag då menar att det är en lämplig väg att inleda sin bekantskap med novellerna? Det är stiligt och lärorikt att låta de portugisiska originaltitlarna stå under den engelska titeln.

Lispector gjorde en sensationell debut när hon var drygt tjugo med den sällsynt mogna romanen Nära det vilda hjärtat. Antydningarna till hela hennes författarskap finns redan här. Därför är det inte alls förvånande att man redan i en av de tidiga novellerna hittar en formel till hennes attityd som människa och författare, skrivet av nittonåringen: ”A dense veil isolated me from the world and, without my knowing it, an abyss separated me from myself.” Så skriver den som redan vet, den som redan har sett och förstått.

I novellerna går hon rätt in i de starkaste känslorna. Galenskap. Passion. Död. Evigheten. Men klarsyntheten har ett pris: ”I would like to tell you that having passions does not mean living beautifully, but rather suffering pointlessly. That the soul was meant to be guided by reason and that no one can be happy when at the mercy of the instincts.”

Det är vanligt att citera en smått misogyn litteraturvetares omdöme, att Lispector såg ut som Marlene Dietrich och skrev som Virginia Woolf. I själva verket skriver hon ju motsatsen till Woolf: det här är mycket råare och mycket mer otåligt skrivet, och inget är subtilt eller underförstått eller dolt av konventioner eller god ton. Lispector är en ouppfostrad stilist, som innerst inne sörjer att hon inte tillåts vara ett rovdjur. Om Woolf undersöker djupet i människans själ är Lispectors ämne snarare relationen mellan människan och det andra: tingen, varelserna, det monstruösa. Där Woolf skriver för att komma förbi smärtan och lära sig hantera motgångar är Lispector konfrontativ. Hon blir också kvar i upplevelserna, i de stora mysterierna. Hennes glädje är ferociös. Woolf är liv: Lispector död. (Lispector var också besviken på Woolf, menade att hon hade gett upp när hon begick självmord 1941.)

Rastlöshetens mål blir att hålla sig kvar, dröja i något så paradoxalt som – det blivande. Inte att fånga nuet i sig, utan att gå steget längre och nå en punkt som i brist på annat måste kallas ”framtiden”. I en av de två sista novellerna skriver hon kusligt nog om döden. Den här bokens sista novell, ”One Day Less” (”Um dia a menos”), inleds så här: ”I doubt that death will come. Death?”

Det är som om hon ställer sig på nuets platå. Svindlande skrivet. Jag förstår varför så många inte klarar av det här, varför så många ger upp och tycker att hon går för långt. Paradoxerna och provokationerna utmanar och förstör. Ja, Lispector är en sabotör mer än förlikare. Hon är mångsidig, splittrad, ifrågasättande. Testar normalitetens gränser. Identiteter är utbytbara. Hon är, som hon skriver själv, en blandning av bonde och himlakropp.

I de sena novellerna från 70-talet är desperationen uppenbar. Djur och androgyna väsen tar plats i människornas liv, man kan inte lita på något. Men det är en underskattning att tala om magisk realism. Att leva farligt, på verklighetens gräns. Där själva tiden bjuds in till strid: ”We divide time when in reality it is not divisible. It is always immutable. But we need to divide it. And to that end a monstrous thing was created: the clock.” Mer än magisk realism är det ju komisk tragedi. Det sublima: att reflektera vansinnets skratt med leende läppar.

Just den här novellen, ”Report on the Thing”, hör till hennes märkligaste. Ett ting, ”Sveglia”, manas fram som bland annat en fotbollsmatch (Pelé är dock inte Sveglia), skrivandet, Coca-Cola, Sverige … Kvinnans bröst, men inte mannens organ – Sveglia lever på att vara anonym, kanske blygsam. Pelé är för offentlig, ha! Typiskt brasiliansk författare att skriva om fotboll. Novellen ”Brasília” hör till det bästa jag har läst, där Lispector gör en successiv och noggrann genomgång av allt som är Brasilien, läglig läsning till sommarens OS kanske. Hon glömmer inte att Brasilien också är ”Gooooooooooal!”

Det märkliga med Sveglia övertrumfas ändå av karaktären Ruth Algrave, en kvinna så pryd att hon badar med underkläderna på, som träffar en rymdvarelse från Saturnus som hon har sex med. En varelse som kallar sig Ixtlan, en typisk trickster, en katalysator för kvinnans fortsatta utveckling.

Clarice Lispector visste att vi alla är fördömda. Men det är som om hon tar sig an den vissheten med entusiasm. Livsfarlig entusiasm! Det är också ungefär så det känns att läsa henne. Ett vrål! Hon skriver (om) det obönhörliga livet, den skoningslösa döden. De hårda omständigheterna. Den inställda revanschen. En superpessimistisk författare, som aldrig försöker neutralisera smärtan.

Hon gör ofta så här, slänger ut ett starkt, kategoriskt påstående: ”They imprisoned me in freedom.” Men grejen är ju det hon gör sedan, leder det vidare in i strängare bojor, genom att problematisera och försvåra: ”But freedom is only what can be conquered.” Och övar sig i död, det är vad hon gör, med död som ett transivt verb, i den meningen ”jag älskar dig så mycket att jag dör dig”.

Översättaren Dodson jämför med ett exempel ur ”Love”, för att illustrera dels vikten av att bevara den säregna kommateringen och dels det udda uttrycket med en kvinna som ”har ett ansikte”. Här är det karaktären Ana som håller på att tappa förståndet, och texten gestaltar osäkerheten. Originalets text: ”Junto dela havia uma senhor de azul, com um rosto. Desviou o ohar, depressa. Na calçada, uma mulher deu um empurrão no filho!” Jämför hur den gamla översättningen lyder: ”Beside her sat a woman in blue with an expression which made Ana avert her gaze rapidly. On the pavement a mother shook her little boy.” Dodson: ”Next to her was a lady in blue, with a face. She averted her gaze, quickly. On the sidewalk, a woman shoved her son!” För jämförelsens skull är Örjan Sjögren också trogen originalet i den svenska översättningen av novellen ur Familjeband: ”Bredvid henne satt en kvinna i blått, med ett ansikte. Ana vek snabbt undan blicken. På trottoaren ruskade en kvinna sin lille pojke!”

Mer som kan sägas om den här boken, efter att tillbörligt ha prisat Dodsons översättning, som alltså tillvaratar mycket av snyggheten i Lispectors språk? Benjamin Moser, som skrev en suverän biografi om författaren 2009, skriver ett fint förord, som utreder likheten mellan glamour och grammatik, som en nyckel till Lispectors skrivande. Han skriver också bra om makt och maktlöshet. Men ska vi hålla med honom när han hävdar att hon var den första kvinnan som skrev sitt eget liv?