Varg, Maria Küchen, Trombone

När det nu var så länge sedan Maria Küchen gav ut en diktsamling kan det tyckas märkligt att hon i år utkommer inte endast med Rosariet, det marina, utan också med den lilla boken Varg, i Trombones serie ”Svavel”. Det är en kort bok som snopet nog slutar redan på sidan 16. Den har ett sardoniskt Byron-citat på baksidan:  ”I by no means rank poetry high in the scale of intelligence – this may look like affectation but it is my real opinion.”

Det var i det lilla bokbordet utanför Rum för poesi på Bokmässan som jag fick tag på den här boken som är så liten att den knappt märktes där eller i de bokhögar som belamrat skrivbord och golv och piedestaler hemma hos mig.

Rosariet, det marina var en kort bok, och frågan är om Varg ska läsas som ett appendix till den? Nej. Det är en cirkulär bok, som uppmanar oss att bege oss tillbaka till början när den är slut (det gör vi gärna). Det är också en poetik, denna sorgligt eftersatta genre i Sverige. Küchen presenterar en orsak till diktens angelägenhetsgrad. Dikten blir ett urmänskligt tillstånd. Ett premänskligt, kanske. Som en ny variant av den cartesianska formeln: ”Jag diktar, alltså finns jag till”.

Tillbaka, alltså, till tiden då varg var varg, och inte domesticerad hund. En önskan också då till den tiden då poesin hade rovdjurets egenskaper, kan förmodas, och det skriver jag gärna under på. ”Dikt är en antites till de poeticismer som ofta presenteras som ’dikt’”, skriver Küchen, och det är värt att upprepa. Dikt ska inte gullas med, för när den fungerar har den vassa klor och blodtörst, och det är naivt att tro att det går att komma helskinnad ur ett möte med den.

När varg var varg, och människa var människa, och inte som nu? Küchen formulerar sig enkelt, rakt på sak, och det är märkligt att en bok med detta krympta format kan uttrycka så stora saker. Stilmässigt gör hon det bland annat med hjälp av kolonet: det tecken som mer än något annat indikerar fortsättning, och så uppfattar jag hennes projekt i den här boken, att hon vill ge orden fäste i sin läsare.

Det är ett lyckat projekt. Dikt görs till ett verb: det är ju tyskans ord för ”tät”, att täta. Och nog är det här en tät dikt. En tät dikt som tar sig in i läsaren (mig), och tar sig vidare, längre och längre, i en inåtrörelse vars verkningar bara kan anas.

Gynnsamt? Ja, men det är bara halva sanningen, för vem vill ha en varg inom sig? Okej, det är säkert bra till en början, jo, men den ska ju utfordras, och vem tar ansvar för vad som händer då?

Hos Küchen blir dikten transcendens, och det är möjligt att det är en kvarleva från romantiken, önskan att ta sig bortom nuets hämmande stängsel. Och samtidigt hållas kvar. Küchen bortser inte från paradoxen: ”Vi vill tillbaka till tiden före detta. Men vi vill inte vara där, alltså: dikt, att bryta sig ut utan att bryta sig ut:”.

Det här är en kort bok, och att skriva mer om den skulle bara innebära att förminska den ytterligare. Du har förmodligen inte sett till den, vet förmodligen inte om att den finns. Låt mig då bara säga att den är vass, genomträngande och bra.