Platsen i ditt ansikte, Sema Kaygusuz, Ersatz

Det har sagts många gånger, av andra än mig, men det är något som tål att upprepas. Det är ofta de små förlagen som går i bräschen när det gäller skönlitterär översättning, i synnerhet den som kommer från andra språk än engelskan. Det gäller också omsorgen i hur de presenteras, alltifrån formgivning till översättning. Ersatz, som i år fick se sin författare Svetlana Aleksijevitj högst välförtjänt vinna Nobelpriset, ger också ut turkiska författaren Sema Kaygusuz, vars andra bok på svenska heter Platsen i ditt ansikte, och är översatt av Ulla Bruncrona.

Det är en roman av det aparta slaget. Redan med sitt anslag, något så ovanligt (i dessa tider, åtminstone) som författarens egna förord, slås det fast att här har vi att göra med en författare av ambitiöst slag. Hon skriver ett estetiskt manifest, ett försvar för romankonsten. Hon visar också vad en författare kan vara: en ledsagare, vilket inte är detsamma som en uttydare.

Uppdraget består i att skildra massakern på tusentals aleviter, som skedde 1937-1938. Författarens egen farmor överlevde, och hamnar i ett stadium mittemellan förnekelsens tystnad och berättelsens frigörelse. Ur denna dubbelhet, denna klyvnad mellan lojalitet och uppror, alstras den speciella energin i den här romanen. Därifrån uppfinner Kaygusuz en ny slags berättarteknik, en perspektivmångfald. En teknik som också inkluderar andra tidsaspekter. I första och sista hand handlar det om tonfallet, om äktheten i rösten, om det bär – och då blir skrivandet ungefär detsamma som att sjunga, där en falsk ton inte kan döljas. 

Parallellt skildras guden Hizir, hur han föds, och blir profet och agerar lite som en spefull bångstyrig luring. Ungefär som Loke i den nordiska mytologin. En liten dos astrologi är inblandad också. Och jag kan vara lite avundsjuk på hur viktig tron och mytologin kan vara för andra, när den blir ett så naturligt och viktigt inslag i deras tillvaro.   

Kaygusuz har ett blixtrande, antänt språk. Om än inte på fikonspråk kan det sägas vara skrivet på fikonets språk. Om Aris Fioretos i sin roman Mary använder granatäpplet som centrum har Kaygusuz låtit fikonträdet och dess frukt vara sammanhållande kraft. Båda frukterna ges erotiska konnotationer. Fikonet har både läkande och dödande krafter.

Svenska författare brukar få på pälsen om de blickar tillbaka, och jag anar att också Kaygusuz blir kritiserad för att hon ältar något som kan vara föremål för kontroverser. Betydelsen växer fram underifrån, och jag kan väl säga så mycket som att långt ifrån allt får sina definitiva svar. Farmoderns öde är bara en del av den historia Kaygusuz skildrar, som en del av något betydligt större. Men hur ska en erfarenhet förmedlas? När den är så här kaotisk och våldsam, då måste ordningen och det stillsamt kontrollerade underkännas som mall för berättelsen. Hon kallar det ”en känslas historia”, något som kan eka av just Aleksijvetijs definition av sig själv som ”en känslans historiker”.    

Därför läser jag hennes roman, hennes besynnerliga roman, inte som ett facit till en historisk händelse, men mer som ett exempel på de större slags sanningar som fiktionen kan ge tillträde till. Är den poetisk? Ja. Är den politisk? Ja.

”Tom retorik frodas i despoternas skugga. Det var som om varje hjälte var en figur i raden av ryska dockor. Alla svulstiga tal, pompösa ord och verser som förhärligar friheten hedrar bara minnet av despotiska andar som breder ut sig dag för dag och lägger sig över staden som ett lock av moln. Ondskans förslagenhet finns överallt där man sjunger heroismens lov.”