Flykten, Jesús Carrasco, Natur & Kultur

Jesús Carrasco har skrivit en debutroman med potential att bli lika klassisk som Robinson Crusoe. Trots att den skildrar en ohygglig värld har den ett optimistiskt budskap om överlevnad mot alla odds.

När litteratur fungerar som bäst ger den oslagbar tillgång till andra människors livsvillkor. Du kan med hjälp av ett så enkelt knep – en författares intuitiva kunskap – få en inblick i en annan människa. Lära känna något som tidigare var fullständigt okänt.

I spanjoren Jesús Carrascos debutroman Flykten sker exakt detta. Det är en av de mest känslomässigt drabbande spänningsromaner jag har läst på riktigt länge. Det är 217 sidor ren utmattning, och allt hålls ihop av det avskalade, nedtonade språket.

En ung pojke gömmer sig från förföljare i en grop. Jag antar att Carrasco vill att vi ska uppfatta den som en livmoder: därifrån föds han in i en värld av kaos, grymhet, ondska, svält, död. Förföljaren är en ”tillsyningsman” med kumpaner. Med nedkissade byxor tar sig pojken vidare, träffar en gammal getherde, lika karg och tystlåten som det omgivande landskapet. Tillsammans vidtar flykten norrut, i ett land som innehåller inget annat än slättmarker.

Berättelsen är tydlig och enkel, och premissen kan erinra om en korsning mellan Defoes Robinson Crusoe och Cormac McCarthys Vägen. Liksom Robinson lär sig pojken överleva utifrån de resurser som finns till hands, med påhittighet och optimism. Och nog finns ett spår av det postakopalyptiska i pojkens öde – vi får inte heller riktigt besked om vad det är som har hänt i byn han flyr ifrån, eller varför han är ett så angeläget byte.

Men jag anar likheter också med McCarthys Gränsen-trilogi från 90-talet, med cowboys som lever nära den mexikanska gränsen. Även här finns fina exempel på den närhet som alstras av extrema eller vidriga omständigheter. Kamratskapet mellan den namnlöse pojken och den likaledes namnlöse herden hör till de mest slitstarka jag har sett etableras inom en romans pärmar. När pojken och herden träffas är det gamlingen som tar hand om barnet, som är i bedrövligt skick både fysiskt och psykiskt. Sedermera blir det pojkens uppgift att ta hand om gamlingen. 

Carrasco har ett klart budskap kring en förlåtelse-tematik. Kanske det är otidsenligt att snacka försoning, när vår tid mer sysslar med vedergällning. I relationen mellan herden och pojken ryms en underförstådd religiös dialog – fåordig, men tyngd av nödvändighet. Möjligen går författaren lite för långt i att ge herden paralleller till den bibliske Jesus, men det är förlåtligt.  

Låt dig inte luras: det här är en grym, otäck bok. Någon gång blickar pojken ut över ett landskap som för honom ter sig grumligt, med utsuddade konturer. Att han då gråter är lika självklart som att du själv gör det när du läser.

Men det är inte bara en ohygglig bok: den är också ohyggligt bra. Inte minst tack vare sitt korthuggna språk, och Carrascos oförmåga att ge oss bakgrund och en överblick över vad som har hänt. Berättelsen förblir ett suggestivt mysterium, med myriader av tolkningsmöjligheter.    

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 15/10 2015)