Kroppen jag föddes i, Guadalupe Nettel, Natur & Kultur

I Guadalupe Nettels roman Kroppen jag föddes i (översatt av Marika Gedin) föds huvudpersonen med en vit prick över pupillen i sitt ena öga, och tvingas under barndomen använda lapp över det egna ögat. Hon blir med andra ord en cyklop, som enögd skådar tillvaron. Dock ska tilläggas att hon inte är som de svenska cykloperna, så som Knausgård beskrivit oss – nä, hon genomskådar det mesta, denna rekorderliga flicka.

Hon delar ålder och förnamn med författaren, som verkar ha skrivit en oförblommerad självbiografisk roman. Kanske inget fel med det, men jag blir inte kvitt intrycket att hon radar upp händelser och incidenter från sin uppväxt, i stället för att gestalta dem litterärt. Nettel har en benägenhet att sätta en uppgiven punkt till sina resonemang, som ofta liknar formler eller syllogismer. 

Lämnad vind för våg av sina äventyrliga föräldrar – pappan hamnar så småningom i fängelse, och mamman forskar i Frankrike – växer hon upp. Detaljer inskärper att det nog ska uppfattas självbiografiskt, som att pappan har just Lacans samlade verk i sin bokhylla. Men snarare än att diskutera äktheten utgör Nettels roman en påminnelse om att fiktionen är exakthetens vetenskap. Vad som gör det äkta beror på berättarröstens pålitlighet. Det berättade blir dialogiskt, i avseendet ett utbyte mellan författare och läsare. En bra roman tål att du säger vad du vill till den.  

Det finns också en exakthet i hur flickan beskriver sin omvärld, när hon sakligt och metodiskt skildrar sin omgivning. Det sker med en ironi som bara nödtorftigt skyler smärtan. När föräldrarna lämnar henne i sticket bor hon hos sin mormor, en liten tyrann som ser det som sin uppgift att i hög grad kväsa sitt barnbarn. Guadalupes bror Lucas däremot klemar hon bort så mycket hon bara kan, och bidrar undermedvetet till osämja mellan syskonen, en relation som verkar vara fortsatt dålig i det vuxna livet. Ramberättelsen är att den vuxna Guadalupe håller en monolog för en doktor Sazlavski, möjligen en psykoterapeut.  

Barnet är en sabotör, som i unga år upptäcker litteraturen som en tröst när världen (mormorn i första hand) är orättvis. Hon läser García Márquez roman Den otroliga och sorgliga historien om den troskyldiga Eréndira och hennes hjärtlösa farmor. Hon läser också Kafkas novell ”Förvandlingen”, som gör stort intryck (med dess huvudperson som här heter ”Gregorio Samsa”).

Efter att tag tycker jag att jag själv lärt mig bli lika genomskådande som Nettels protagonist, och tröttnar på hennes otaliga liknelser och analogier. Hon är också lite för utstuderat busig, på det där övertydligt charmiga sättet. Vi får ett obligatoriskt eller bara pliktskyldigt modersuppror. Hon gör sig hård, och hennes överlevnadsinstinkt är liksom skriven på näsan. Och fläcken i ögat blir inte riktigt pricken över i, utan en omotiverad MacGuffin.

Berättelsen är också lite för fyrkantigt konventionellt hanterad. Om det skildrade är sant eller inte kan kvitta, men jag blir inte kvitt intrycket av cynism när hon besöker sin pappa i fängelset, och kallar sin mormor ”vår Vergilius på vägen till denna institution, en plats som inte var ett helvete, utan mer en skärseld och också en sorts kasino, där turen plötsligt kunde gynna dig eller utlämna dig till den värsta formen av bankrutt.” Att vända sig till litterära liknelser i den situationen är bara känslokallt. Det är å andra sidan rörande att hon tar honom i försvar, att den förmodade förskingring som tagit honom till helvetet / skärselden / kasinot (varför inte bara kalla det ”fängelset”?) var ett påhitt.  

Romanen utkom 2011, först nu på svenska. Jag kan inte riktigt få fäste på huvudpersonen, som om det hon skriver sker vid sidan om henne, trots att det alltså förefaller vara autentiskt.