This is a sick bag song

Omkring millennieskiftet blev rockstjärnan Nick Cave drogfri. Han skaffade ett kontor dit han går varje dag för att skriva, och medan en del svenska recensenter fortfarande tycker att han var bättre när han arbetade med heroinsprutan inkörd i armvecket tycker jag att hans arbete under 2000-talet överträffar allt han gjorde som drogberoende. Exempel: filmmanus till bland annat The Proposition och Lawless, romanen Bunny Munros död, och som musiker inte minst mästerverket ”Abattoir Blues/The Lyre of Orpheus”. 

Nu har Cave samlat sina intryck från en turné i USA och Kanada sommaren 2014, som tog honom och bandet The Bad Seeds till tjugotvå städer. The Sick Bag Song är skriven på flygplanens spypåsar.

Det är en sjuk idé, och kunde i förstone låta som en parodi. Efter att ha tagit del av resultatet blir jag påmind om när han själv sjöng i låten ”Far From Me” om ”the line from the ridiculous to the sublime”. Det som ter sig vansinnigt blir plötsligt smått briljant, och jag läser boken som en logisk uppföljning till förra årets dokumentär om honom, 20,000 Days on Earth. Även den ägnade sig åt att röra sig mellan ytterligheterna sanning och lögn.

I The Sick Bag Song är det lögnerna eller halvsanningarna som gör störst intryck. Som den dödssjuka hondrake han plockar upp i Edmonton, Kanada, och stoppar in i sin jacka och tar med till hotellrummet. Genom projektet löper en påminnelse om fantasins värde, att boken blir ett försvarstal för den kreativa fantasin. Låt dem inte inbilla dig att det inte finns monster, vädjar Cave med emfas.      

Mer än att bli enbart en registrering av turnélivet binds förloppet ihop av hur Cave som tolvårig pojke stod vid en järnvägsbro, drabbad av dödshotande svindel. Den svindeln är vad som skulle ge honom knuffen ut mot livet som konstnär, anar man. Det sker med hjälp av en ängel som viskar sitt meddelande: ”You must take the first step alone”. Som vuxen fortsätter Cave utmana sig själv med olika projekt.

I hans värld samsas änglar med muser, Bibeln med bluesen, Elvis Presley med Emily Dickinson. Lika vanvördigt som kärleksfullt stoppar han ned sina idoler i spypåsen, där Bryan Ferry hukar sida vid sida med Philip Larkin. När han läser en diktsamling av Patti Smith tycker han att det är så bra att han lyfter upp henne i flätorna och stoppar ned henne i spypåsen, där hon tumlar runt med Gertrude Stein.

Spypåsen ges också en bildlig koppling till den vindpåse den irrande Odysseus gavs av vindguden Aeolus i Odysséen. (Caves låt ”More News from Nowhere” från 2008 är förresten en modern variant av Homeros antika epos.) Då får artisten Cave medvind i sin turné, då han har muserna och Johnny Cash som blåser mot hans rygg. Tyvärr vägrar hustrun Penelope i Brighton svara i telefonen när han försöker ringa, eller Susie Bick som hon heter. 

I den identitetskris som rockmusiken befinner sig i just nu, i den fördumningsprocess som har pågått alldeles för länge, så blir Nick Cave ett ideal med sin förmåga att förnya sig konstnärligt hela tiden. Ett kritiskt öga kan uppfatta klichéer i den här boken, men det fanns också i poeten Bruno K. Öijers senaste bok Och natten viskade Annabel Lee. Även Öijer förde diskussioner med sina idoler i bokens långa slutdikt, om än på ett café och inte i en spypåse.

Klichéer kan ändå övervinnas. Med frenesi, och med humor, och det är gott om sådant i Caves bok. I en scen står han framför en badrumsspegel och beklagar tidens förfall. Han färgar håret svart för att det ska likna korpens vinge (kliché!). Men så öppnas klichéerna upp för en avväpnande bild: ”I reposition my face so that I stop looking / Like Kim Jong-un and start looking more like Johnny Cash”.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/4 2015)