Den vita fläcken, Peter Handberg

En vit fläck i den svenska litteraturen uppdagades med de ohemult många pappaböckerna som utkom för några år sedan, då var och var annan skrev böcker om sin pappa. Till och med kvinnor valde perspektivet pappan: Åsa Linderborg, Cajsa-Stina Åkerström, Hanna Hellquist, med flera.

Men så gav Kristoffer Leandoer ut sin fina September, som tecknade ett ömsint ljust porträtt av en mamma. Nu är det en annan son som riktar in sig mot mamman, då den avslutande boken i Peter Handbergs familjetrilogi handlar om mamman Gunhild: Den vita fläcken (Natur & Kultur).

Gunhild föds 1921 och är hårfrisörska i ett sexistiskt och politiskt segregerat svenskt 50-tal. Det är dels en berättelse om en tuff kvinnas vistelse på jorden, och dels en skildring av hur Sverige växer fram om inte ur tomma intet så kanske som ett mer eller mindre oskrivet blad, efter ett världskrig som sätter sina äckliga spår på tillvaron. Genom tidshopp bakåt ges vi inblickar i den tidigare släkten, i första hand morfar Lars, sjömannen som på äldre dar blir politisk agitator och något av socialistisk kapitalist.

Känslor är generellt minst dubbla i Handbergs värld. Men det är tydligt att han som författare tar ställning för sin mor och mot alla de män som rör sig kring henne som flugor kring en sockerbit. Det börjar redan med Gunhilds far Gosvin, en militärisk polis som lyckligtvis oftast är borta i tjänsten, men som sedan stannar hemma då han får betalt för att skjuta ihjäl smådjur, däribland stora mängder katter. Han begår också sexuella övergrepp på sin dotter, något hon berättar för den vuxne författaren efter en incident med en bil – ett avslöjande som river itu berättelsen för en stund, skapar en cesur i skeendet, som sedan läggs tillbaka men inte till rätta.  

Liksom tidsskendet, som mestadels rör sig mellan den cancer Gunhild drabbas av kring millennieskiftet och så 50-talet, där hon först uppvaktas av en hel liga karlar. Hon läser, men ingen vill ha ”ett lärt fruntimmer”. Minnena släpps lös av cancern: mer ordagranna än granna minnen. Det är stök och bråk i uppväxten, ren sadism från pappan. Men också några ljusglimtar, som farbror Alfons som skriver artiklar i tidningen, och kusinen Sven-Erik, syndikalist som umgås med Stig Dagerman.

Hon söker upplevelser, åker till England som barnflicka, men mest för att lära sig engelska. Sverige befinner sig i skärningspunkten mellan det traditionella och det moderna, och det nya utmanar och betraktas som farligt. Det är uppenbart att Gunhild inte nöjer sig med det gamla, men till vilket pris? Äktenskapet ger henne två söner, men det är hela tiden olyckligt, med mannen som utan framgång försöker slå igenom som uppfinnare.

Handberg citerar då ur den kassabok modern förde, och det är en gynnsam metod som ökar dramatiken. Mannen ger henne allt lägre summor, börjar stjäla tillbaka och det är sårigt, anstötande, känslosamt jobbigt, men framför allt är det som att allting kommer fram mycket tydligare med dessa knapphändiga notiser om varor och summor och hyperkorta kommentarer, än vad en dagbok förmår göra.

Visst, lojaliteten hos Handberg går inte att ta miste på, och kanske det är mer av godo för dramaturgin än för realismen att göra föräldrarna till sådana motsatser. Kontraster fungerar ypperligt i litteraturen, men är verkligheten så följsam?

Det är ändå en fascinerande tid Handberg skildrar, och med eller utan kontraster är Gunhild en fascinerande människa. Hon högläser ur minnet en dikt av Ferlin för den förgrämde poeten själv, träffar på Paul Andersson och Lasse Söderberg, och införskaffar deras stencilhäften. När Dagerman dör minns man att han hade ett ”tillkämpat skratt”, men det måste vara en efterhandskonstruktion, som inte riktigt stämmer med minnesbilder av exempelvis Olof Lagercrantz i hans biografi om honom. En yngre kille, som kallas ”Barnet”, förälskar sig i Gunhild, kysser henne en gång. Hon träffar Hollands hovastrolog. 50-tal blir 60-tal, hon skiljer sig till sist och träffar en trevligare herre. För ett tag i alla fall. Mormor Mandis blir sinnessjuk, även det skildrat närgånget och ömsint. När Gunhild rör sig mot döden sker det i takt med att ledsamma sanningar uppdagas: ”Palliativ är inget ord man kommer i kontakt med förrän det är för sent.” Jo, det är en ohygglig sanning – ohygglig, för den är så sann.

Handberg arbetar i en fragmentarisk form, och det kan tyckas att han inte gör det lätt för läsaren. Men hans historia kristalliserar sig genom denna process, och minnet av mamman skiner desto starkare, kanske just genom denna berättarteknik. Det sker också tack vare att stilen genomgående växlar mellan det behärskade och det temperamentsfulla, något som ger det en dragning mot det levande, det organiska. Genom hela förloppet ser vi hur det som händer påverkar människorna, i kedjereaktioner som inte kan förutses, utan måste lappas ihop i efterhand. Stilistiskt liknar det essäns strövande stil, som letar efter annat än bokstavliga sanningar att hålla i handen när det blåser hårt.

Att Handberg så beredvilligt citerar vad mamman skriver om den unge Peter i sin dagbok kan förefalla koketterande, men det är en obetydlig anmärkning mot en i grunden så övertygande skildring. Ett nyfiket porträtt av en nyfiken kvinna, och en bok som liksom Kristina Sandbergs böcker om hemmafrun Maj vidgar vår förståelse av ett historiskt förlopp, och på köpet romankonst som vibrerar av liv.