Ødeland, Joan Kirk Jensen

Det är i cirklande rörelser bakåt den kvinnliga huvudpersonen i Joan Kirk Jensens debutroman Ødeland (Gyldendal) rör sig. Omslagets typografi och färgskala indikerar liknande territorier som John Ajvide Lindqvists skräckromaner, men likheterna slutar där de börjar: här är det den destruktiva sexualiteten som skildras.

Öde – som titeln på Christine Falkenlands mest lyckade feel bad-bok om trånerskor i för rött läppstift och för lite integritet.  Öde – som i just ”Ödeland”, eller som i ”ödelagt”, och det är också förstörelsen som får den sönderslagna berättelsen att hänga ihop.

Kvinnan växer upp på en lantgård. Första förälskelsen är en svartsjuk man som slår henne. Slår hårt, för så gör den svartsjuke. Hon tar sig därifrån genom att börja plugga arkeologi på universitetet. Hon träffar M, och en ljusare slags kärlekshistoria kan skönjas. Tills sinnessjukdomen slår till – lika hårt – och hallucinationer och vanföreställningar ställer sig i vägen. Som att M egentligen är Michael Strunge, den döde danske poeten, vars dikter hon läser.

Och kan det inte rentav vara så att hon tillåter sig vara sjuk – att det är den relativa harmonin i hennes tillvaro som utgör förutsättningen för att hon ska insjukna? Så länge omständigheterna är tillräckligt djävliga måste hon härda ut och utstå allsköns rysligheter. Sådan är världens ordning inrättad: så fort du släpper garden är det något som ger dig på käften, om så i form av sjukdom.

Kvinnan har ett intensivt sätt att uppleva tillvaron, och som läsare har du inget annat val än att följa henne in i det psykotiska. Övertygande och säkert berättas om den där ambivalensen mellan det sjuka och det friska. I ytterlighetskänslorna lever hon som litterär gestalt, där hon skitar ned sig och skitas ned i lika hög grad – kanske också som överlevnadsstrategi. Kirk Jensen säger nej till distans, säger ja till identifikation, i denna stundtals ojämna bok, men där det ibland finns plats för en stark koncentration: ”Jeg brugte ham som en bonus pater familias. Var selv en ødeland, svigtede og elskede ham ikke ordentligt. Jeg behandlede ham, som den langhårige behandlede mig. Han vendte den anden kind til. Jeg var på et åbent hav, i drift fra det ene yderpunkt til det andet.”

På ett paradoxalt sätt blir dårhuset då den normativa värld som behövs, med sina smått komiska rutiner och med sin förankring i verkligheten, även om den är skyddad. Kanske hellre än verkligheten den får kallas ”vanligheten”. För utanför sjukhuset är det ovanligt så det räcker, och kompisen Mias besök förstärker den yttre världens gungfly, när hon berättar om sina erfarenheter som prostituerad. Eller om det är bara en av sexualitetens vägar – fast prostitution handlar om så mycket mer (och annat) än sex, jag vet – att Mia blir den kompensatoriska sexualiteten för kvinnan i romanen, någon som lever ut hennes instängda begär. Här åsyftas stackars Bess, som ju går planken ud med sin sexualitet i von Triers film Breaking the Waves. Man kan också tänka på en annan stackars kvinna, Bertha Mason i Charlotte Brontës roman Jane Eyre: är inte hon också någon som har mer sexualitet än omgivningen uthärdar? Om Mia ens finns, eller är en del av vanföreställningarna? Som en dröm i en dröm, med Edgar Allan Poes ord: så blir det i en bok där M har en bärande roll, där en annan M(ia) träffar en annan M(ichael), som liksom M(ichael Strunge) försöker vara poet …

Fast nu läser jag som en psykiater, och det är knappast meningen. I viss mån får författaren skylla sig själv. Joan Kirk Jensen, som alltså debuterar med denna korta roman, har valt ett brutalt språk för att gestalta de brutala händelserna. Det är passande med de nästan frustrerande korthuggna fraserna som omgärdar ett skeende som bara känner till det som är rakt på sak, och hon tillåter oss att komma nära ögonblicket när det hemska händer. Det är som att läsa journalanteckningar i dess mest närgånget rudimentära och slagkraftigt burdusa form. Här saknas omskrivningarna när förloppet lägger fram sitt otydliga men betydelsefulla mönster.