Bokvennen Nr 1. 2015

Med tanke på att förra numret av Bokvennen behandlade tecknade serier och det nya numret (Nr 1. 2015) behandlar deckare och spänningslitteratur – ja, då kanske man befarar att de har övergett sina ambitioner att vara lika intresserade av det smala som det breda.

Jag hyser i vilket fall gott förtroende för den redaktör som nu tillträder, Alberte Bremberg, vars debutroman gjorde ett skarpt intryck för två år sedan. Och numret har slagsida mot det svenska, med reportage kring Lars Kepler, och korthuggna intervjuer med bland andra Michael Mortimer och Carl-Johan Vallgren/Lucifer (någon gång ser jag gärna en genomgång av svenska författares förtjusning i pseudonymer). Vidare Nicholas Ringskog Ferrada-Nolis utskåpning av svenska kritikers oförmåga att tolka utanför strukturerna, Monica Fagerholms kärleksbrev till Kjersti Annesdatter Skomsvold, samt en recension av Sara Stridsbergs Beckomberga, som nu utkommer på norska. Stieg Trenter, Astrid Lindgren, Lars Norén och Ann Heberlein får också vara med på ett hörn, liksom Håkan Lindgren som skriver om satir från början av 1900-talet med sedvanligt lyft blick. 

Nog finns bredden kvar i den nypaketerade Bokvennen. Det har inte saknats svenska inslag tidigare – exempelvis hade Stridsberg en stående spalt – men numera är texterna översatta. Inget kunde uppröra mig mindre, eller så är det bara det att jag lärt mig bättre norska de senaste åren. 

Min förhoppning är att de inte ska överge den tidigare mixen av anarkism och etablissemang som präglade tidskriften, det vill säga att den tillverkades utifrån en kaxighet som samtidigt var vördnadsfull, där gränsen mellan det respektlösa och det respektfulla var lika tunn som den var skarp. Risken är att man sneglar för mycket på hur en litterär tidskrift borde se ut, i sin iver att tillfredsställa alla. Då blir i längden ingen glad, för en bra tidskrift måste fortsätta vara hungrig. Ja, den måste vara glupsk i sina försök att erbjuda nya insikter hos läsaren. Helt enkelt fortsätta vara oförutsägbar, genom att både grotta ned sig i det välkända och sätta ljus på det obskyra.