Kliniken och andra berättelser, Anna Kavan

Tack vare de mindre svenska förlagen har det blivit möjligt att täppa till några bildningsluckor, så som med Sphinxs förnämliga serie surrealister, och nu Förlaget Glas, som ger ut en bok av Anna Kavan: Kliniken och andra berättelser, i översättning av Helena Eriksson och Helena Fagertun. Kavans författarskap har gått mig helt förbi, och jag har helt missat att romanen Is översattes till svenska 1977.    

Kavan (1901-1968) föddes i Cannes av engelsk överklass som Helen Emily Woods, och tack vare/på grund av äktenskap med minst en man skulle hennes efternamn senare lyda både Ferguson och Edmonds. Från och med denna bok 1940 gjorde hon sig känd som Anna Kavan, vilket tidigare varit namnet på en fiktiv karaktär i hennes tidigare romaner. Från och med nu tar hon klivet ned i en dunklare värld, både tematiskt och stilistiskt. Hon var utöver författare också bildkonstnär och heroinist, i ett liv som präglades av självmordsförsök. Att jag yttrar mig med sådan magistral ton beror enbart på att jag läst Fagertuns fina efterord: Kavan har inte ens en svensk wikipediasida.

Denna bok innehåller tretton korta noveller utöver den längre titelnovellen ”Kliniken”, där originaltiteln tydligare anger skrivandets villkor: Asylum Piece and Other Stories. Det är vanvettet som dikterar, även om det börjar försynt nog. Men värre ska det bli, och det är med hjälp av en teknik som måste kallas descension – något svenskt ord för just denna subgenre har jag inte hittat, men det är stilens nedåtrörelse, som pendlar djupet. Tindersticks visste vad det gick ut på med sin sublima låt ”Jism”, som kunde ha tonsatt några av Kavans noveller: ”the deeper I go, the further I fall, the more I know / The tighter your grip around me, so easily broken / Running down your skin / And the pain runs into the blue”.

Liksom i Sara Stridsbergs fantastiska Beckomberga återskapar Kavan mentalsjukhusens fantasiriken. De varslar om vansinnets bundsförvanter. Men jag tänker också på Linda Boström Knausgårds noveller, som fångar liknande tillstånd nära ett vansinne, med identiteten som allt mer uppluckrad och utsatt för hot, där det vi kallar för ett ”jag” är en opålitlig instans. Novellerna handlar om fångenskap i olika grad, med en drömsk inlevelse som talar helt utifrån individens förutsättningar.

Det paranoida tillståndet som ger tillfällen till både skarpsinnad kritik och vanföreställningar. Världen som nedgången och sjangserad, en skönhet som förstärks ju mer den förfaller. Arkitekturen kommer till liv: ”De gamla väggarna klär sig själva i genomskinliga vävnader av hat. Som ett rovdjur ligger huset i bakhåll för mig, offret det redan har svalt, inkräktaren i dess uråldriga stenkonstruktion.”

Här finns inget slut heller, så som det manifesteras i att kliniken liksom novellerna saknar en utgång, då dess värld är begränsningens. Upplösningen kantrar över mot ännu värre djävligheter. Mardrömslikt speglas upprepningens fasor, slentrianens skändligheter.

Det irrationella bemöts med rationella formuleringar, det okontrollerade med stilistisk kontroll, med saklighet. Kaos tvingar fram struktur: om världen är en inskränkt fälla måste du skapa ordning där. Och Kavans prosa är av det oåterkalleliga slaget, med sina definitiva kadenser. Kafka kunde ha skrivit några av de tungt fallande meningarna – kanske har han rentav gjort det: ”Ibland tror jag att någon hemlig domstol måste ha prövat och dömt mig, ohörd, till denna hårda dom. […] Men vem kan man vädja till när man inte ens vet var domaren finns? Hur kan man någonsin hoppas på att bevisa sin oskuld när det inte finns något sätt att ta reda på vad man har anklagats för? Nej, det finns ingen rättvisa i världen för sådana som vi: allt vi kan göra är att lida så tappert som möjligt och låta våra förtryckare stå där med skammen.” Detta är från två olika noveller, men allt hör samman, med lager på lager av otäckheter, i en virvel av tilltagande konstigheter.

Men parallellt med att det konstiga ökar i styrka ökar klarheten, och med klarsyn tar sig Kavan an galenskapens opaka egenskaper. Through a glass darkly, indeed … Allra mest ohyggligt lyckad är nog den fyra sidor korta ”En obehaglig påminnelse”, som suveränt blandar en absurd situation med dramatisk tvist, med en dödsångest som jag nog sällan sett så bokstavligt gestaltad i fiktionen – Hitchcock kunde när han var på sitt mest sinistra humör skapa den här underligt sadistiska atmosfären (att han aldrig filmade Kafka är en av livets större beklagligheter). Det är en skräcknovell som manar dig att föreställa dig den värsta tänkbara premissen, bara för att avsluta med något ännu värre, där lindringen inte lindrar, utan bara tömmer saltkaret över såret.

Det är en ypperlig utgåva som vi nu har med Kavans ypperliga noveller. Annika von Hausswolffs kusliga foto som använts till omslaget förstärker den undergångskänsla som dominerar i novellerna, med växter som är på väg att ta sig in i och ta över en interiör. Det är Ernst Kirchsteigers estetik som fått dödsryckningar. Det yttre tar sig in i huset och stökar till det. Med variationer på samma tema slingrar sig tematiken i denna organiska bok.