Andningsvändning, Paul Celan

Äntligen finns en hel diktsamling av Paul Celan på svenska. Det är poesi som sprider lika mycket ljus som mörker, men framför allt lycka och tröst.

Tidigare har vi fått hålla till godo med mer eller mindre generösa urval av Paul Celans poesi på svenska. En av uttolkarna har varit Anders Olsson, akademiledamot och underskattad poet, som nu ger sig på Andningsvändning, den första kompletta utgåvan av en hel diktsamling. I exempelvis Lars Inge Nilssons urvalsvolymer har lite drygt hälften av de sammanlagt 80 dikterna ur denna översatts.  

Celan har länge varit en av de utländska poeterna med störst inflytande på den inhemska poesiscenen. Det är inte svårt att se spåren av hans täthet och koncentration hos den fragmentariska 80-talspoesin hos Ann Jäderlund och Katarina Frostenson, men Olssons förord visar hur stora intryck han gjort även hos Göran Sonnevi, som började översätta honom redan 1961, samt i Hjalmar Gullbergs sista diktsamling, Ögon, läppar.

Fragmentarisk, ja, men också oerhört betydelsebärande, något som blir ännu mer markant när vi kan följa idéer och bilder från en bok i sin helhet. I samspelet mellan det vi brukar uppfatta som ytterligheter, där frodas det poetiska hos denne rumänskfödde men tyskspråkige poet: mellan stillheten och utbrottet, ljuset och mörkret, friheten och fångenskapen (Atemwende utkom 1967 efter att poeten vårdats på psykiatrisk klinik).

Det poetiska närs av metaforer som är lika våldsamt oväntade som självklara, när de ofta förenar tingen med det livfulla: ”andningsrep”, ”himmelsmyntet”, ”brödtrappan”, ”stämbandsbron”, ”tegelstenstankar”. Tack vare svenskans sammansättningar kommer vi i dessa dikter oerhört nära Celans intentioner, mycket närmare än i de engelska versioner jag har läst.

En dikt inleds: ”SVARTA, / som minnessåret, / gräver ögonen efter dig / i det av hjärttänder ljus- / bitna kronlandet, / som förblir vår bädd”. Med den överrumplade sammansättningen ”Herzzähnen” i originalet ger Celan en oförglömlig bild, lika vacker som ohygglig. Men han är lika mycket mörkrets som ljusets poet, som visar att där förtvivlan växer, där växer också trösten. Det svårmod som personifierat stryker omkring i dessa dikter är stjärnögt.

Celan är fragmentets poet, ja, men också vändningens, med hjälp av nybildade ord och tvära kast. Tanken rör sig och hittar hela tiden nya förbindelser i de oväntade situationer som uppstår. I den här boken finns gott om referenser till händer, något som ger en taktil karaktär till dikterna, med ord som tillåts smeka fram sitt stöd och sin förståelse. Det är dikter som också förmår tala med en pardonlös rättframhet, där skönheten aldrig tillåts bli steril och fadd: ”ETT DÅN: det är / sanningen själv / som trätt ut / bland människorna, / mitt i / metaforyran.”

För Celan är det självklart att poesin är större och viktigare än livet. Läser du dessa dikter är det troligt att du instämmer. Jag känner inte till någon, förutom möjligen Emily Dickinson, som bättre illustrerar varför poesins är språkets mest triumfartade ögonblick.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/2 2015)