Oscar den helige, Terry Eagleton

Det här är en bok jag är fast besluten att inte gilla. Jag har så svårt för Terry Eagleton, och det här är en pjäs om Oscar Wilde som han skrev i slutet av 80-talet, och som nu utges i svensk översättning av Erik Andersson på Ramus, som Oscar den helige. Men inget kan hejda mig från att läsa; jag är sjukligt besatt av Wilde.

Inte för att jag är helt överens med allt Eagleton gör i den här pjäsen, men ändå tycker jag att den är lyckad – eller, ja, relativt lyckad. För det är ju också något med det här att litteraturvetare skriver fiktion (då menar jag inte dagstidningsrecensenter, utan snarare akademiska forskare), att det sällan blir bra.

Pjäsen skildrar i första hand rättegången mot Wilde, med förberedelserna strax innan, ett kort möte från den nedrige Lord Alfred Douglas i fängelset och några summariska scener i Paris som frisläppt men dödsdömd man. Det Eagleton gör med sin pjäs är att betona det irländska hos Wilde – en förklaring finns i att han skriver för teatersällskapet Field Day, skapat av Brian Friel (en riktig dramatiker, och klart värd att översättas till svenska) och skådespelaren Stephen Rea, som spelade huvudrollen när Eagletons pjäs sattes upp.

Själv är Eagleton född i Manchester, men med irländskt blod i sina ådror. Ämnet har sporrat honom att skriva intelligent, och förvisso, det är en slagfärdig Oscar Wilde som tar plats på scenen och dominerar över stackars bifigurer som bleknar i hans närvaro. Som man kan föreställa sig det gick till på riktigt, om man antar att Wilde hade intresse att vara flamboyant dygnets alla timmar.

Det blir ändå en ojämn pjäs, där Eagleton skriver komedi som övergår i buskis, med viss förkärlek för det tautologiska, för att poängen verkligen ska gå hem. Är det hans fel? Skriver han inte bara för en dummare publik än det sena 1800-talets? Wilde utmanade och våldtog gränserna inför en publik som nog skrattade ängsligt medan det skedde – så långt går aldrig Eagleton. Problemet är definitivt inte att han saknar humor, utan mer på att han gör pjäsen för humoristisk, för publikfriande. Här finns också några nutida utfall mot usel kulturpolitik, som givetvis blivit ett allt mer aktuellt ämne, i takt med att den blivit en dekor för borgerligheten.

Ett av pjäsens problem är att Eagleton låter Wilde känna sig själv lite för mycket. Ingen kan rannsaka sitt eget känsloliv så här exakt – andras, ja, i synnerhet Oscar Wilde ägde den förmågan att skärskåda andras briljans och skavanker, men inte hos sig själv. Nu i efterhand är det lätt att överbetona den tragiska ironin, att Wilde var medveten om sitt förestående öde, att han pendlar mellan hybris och självförakt. Att han kärade ner sig i katastrofen. Här finns ett koncentrat av hela Wildes estetik.

Hur han än gör kan Eagleton inte undvika att förgripa sig på Wilde, genom att bland annat låta honom citera Brecht. I och för sig, ett sätt att säga att framtiden influerats av Wilde, citerar honom (i tid och otid), att allt vi säger ändå redan är sagt på ett klokare sätt honom. Med Dorothy Parkers ledsna ord: "If, with the literate, I am / Impelled to try an epigram, / I never seek to take the credit; / We all assume that Oscar said it.”

Det är en version som lägger sig nära det faktiska skeendet, även om Eagleton till synes inte är ute efter realism. Den viktorianska dubbelmoralen exponeras snyggt av Wilde när han pläderar mot åklagaren i rätten: ”jag anklagas för homosexuella förbindelser av ett etablissemang för vilket sådana är lika vardagliga som eftermiddagste.” Han blir ändå utspökad, i en ofrånkomlig travesti som inte tillför så värst mycket.

Det måste ändå sägas att Erik Anderssons översättning är lyckad, med viss reservation för sångerna, ett grepp Eagleton är mer än måttan förtjust i, och som sällan fungerar ens i original. Man kan också fråga sig: hur irländsk var Wilde egentligen? Hur engelsk? Var han inte fransk, om man ska vara petig?

Hur mycket 1800-talsmänniska var han då? Hur mycket modern? Det är föga troligt att den påtalat narcissistiske Wilde skulle ha trivts i vår instagram-epok med selfies och rundgången av emotikoner och ”sötis” och ”styrkekramizzar”. Riktig konst behöver motstånd. Eagleton vill plocka fram den irländske Wilde, och då gör han det genom att låta honom förneka sitt ursprung, göra honom till så mycket engelsman att man undrar om inte Eagleton förstått att också det ingick i hans iscensättande, att det var ren gestik, ren estetik.

Ett annat problem är att Eagleton vet för mycket. I sitt svamliga och utopiska efterord visar han vilka litterära teorier han velat illustrera med sin pjäs, vilket får mig att önska att han glömt mer av sin roll som akademiker, för det mesta av den bråten har han trots allt städat bort från sin pjäs.