Romerska nätter, Martin Glaz Serup

Om du söker efter en poet med förmåga att beröra det lärda innehållet med lätt hand är danske Martin Glaz Serup något för dig. Han skriver hoppingivande dikter som förenar melankolin med euforin. 

Bra poeter klarar av att hålla två bollar i luften samtidigt. Det är också något spännande som inträffar när exempelvis det konceptuella samsas med det konventionella, att det är just i den brytpunkten man kan hitta dikter som förenar nya impulser med en förankring i en tradition. Från svenskt håll har exempelvis Malte Persson hämtat sin näring ur den här dynamiken. 

För två år sedan kunde vi läsa Martin Glaz Serup på svenska, i den besynnerliga boken Marken, som gjorde starkt intryck på mig. Nu återkommer han med en ny bok, även denna gång översatt av Stewe Claeson. Romerska nätter består av en enhetligt skriven berättande dikt i sexton avsnitt, med en kortare ingångsdikt, och den tar spjärn mot bland annat Pier Paolo Pasolinis dikter.

Liksom hos Pasolini finns i Glaz Serups tilltal en fräckhet inför livet och en nonchalans i hur han hanterar sina föregångare, som plockas ned på jorden. Ibland bokstavligt, som när Seneca står mitt i en klunga alkisar. Poeten ordvitsar: ”det är en lisa / att förlisa”. Mitt i livet befinner han sig – en livsfarlig situation för en poet, som exemplet Dante kan informera oss om.   

Poetens livssituation är förvärrad. Han bor i en mental istid, efter en skilsmässa. Han reser, mestadels till Rom, där han börjar tänka på Pasolini, och dennes beroende av sin mor. Han tänker på sin egen mor. Han skildrar staden, folket. Han har sex (OBS! inte PK-sex). Små obetydliga besvär avlöses av större och dunklare orosmoment.

Han mår väl så där, när han besöker sin mors gravsten och får se en kvinna ge fellatio åt en naken man på en parkbänk intill: ”jag tycker att de sörjande, de är också jag / vi är trötta och otäta / vinden viner, som om den läckte / någonting skramlar i oss, som om vi vore, som om vore, som om vi vore hinkar av metall / som någon bar på, som om vi vore fyllda med sten”.  

Dikterna ställer upp existentiella funderingar, i resonemang som binder samman en olycklig grundinställning med en nyfikenhet som lotsar dig genom oförutsägbara associationer. Tilltalet är som sagt fräckt, men samtidigt ödmjukt. Helt tar inte olyckan över heller, utan ibland finns häpnadsväckande och benådade glädjestunder.   

De långa dikterna inbjuder till böljande sjok, men Glaz Serup lyckas parera den hotande slappheten med snillrika infall, och en generell pigghet som smittar av sig. Det här är dikt du blir på gott humör av att läsa, ett intryck som förstärktes när jag för ett par veckor hörde honom läsa i Rum för poesi på Bokmässan. Det här är en poet med glimten i ena ögat och svartsynen i det andra.

Det ger honom en smått skev blick på tillvaron, och där finns en annan poetisk sanning (”Säg sanningen, men säg den snett”, som Emily Dickinson skrev). Jag föredrar Martin Glaz Serups skarpa skevhet framför mycket av den prydliga och raka svenska poesin.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/10 2014)