Liksveperskans son och andra berättelser, Sekel Nordenstrand

Snart är det Halloween. Jag grabbar tag i en bok med den löftesrika titeln Liksveperskans son, i förhoppningen att det ska vara skräck – inte minst omslaget indikerar något åt det hållet. Inte har jag hört talas om författarnamnet Sekel Nordenstrand heller, men det låter som en pseudonym. Black Island Books är förlaget, och de brukar vara pålitliga.

Men det visar sig vara arbetarlitteratur från första hälften av 1900-talet. Min kvot av detta känns fylld, så jag börjar läsa med visst missmod. Nordenstrand har funnits på riktigt; hans kuriösa namn beror på att han är född exakt 1900 i en riktigt stor familj – mamman födde tjugo barn, och när Sekel liksom seklet var sjuårig pojke dog fadern och lämnade mamman ensam med åtta ungar i hemmet. Som tolvåring fick han slita hund på sågverken i Norrbotten. På ett foto från tidigt 30-tal ser han ut lite som Majakovskij.

De noveller som utgör boken följer författarens biografi. Det är realism så det sjunger om det, dessa nio korta noveller, som egentligen utgör stommen till en planerad roman. Nordenstrand hann i fallande ordning ge ut tre diktsamlingar, två romaner och ett drama. Samt då dessa ofullständiga brottstycken ur en ofullbordad roman. Hans mamma var ackuschörska och liksveperska – en rörelse från liv till död, alltså, på ett sätt som nog var vanligare för cirka hundra år sedan än nu.

I novellerna blir Sekel Gunnar, en pojke som följer timrets väg, finns där jobben finns, vid sågverken utefter vattenvägarna. Arbetsvillkoren skildras osentimentalt, rakt på sak, med lakonismen nära till hands. Anonymiteten på arbetsplatserna skildras utan pjåsk, liksom relationen till döden, som behandlar giriga och generösa med samma likgiltighet. Handlar Norgren, till exempel, dör rik som ett troll, och ska nu svepas av Sekels mamma: ”Nog minns Gunnar den gången han skulle försöka få kritsa ett halvt kilo margarin åt mor. Det var inte Norgrens nej, utan det hånande tonfallet i hans nej, som den gången fick Gunnars kinder att bränna av skammens vanära. Men nu låg Norgren där död och den han hade nekat kredit åt för ett fattigt halvkilo margarin skulle svepa honom och göra honom fin nog för graven. Livet är bra konstigt.”

Gunnar jagar jobb för brödfödan, blir vuxen, kommer till storstaden. I verkligheten fick Nordenstrand en hyggligt positiv recension av Gunnar Ekelöf. Han brevväxlade med Sven Stolpe, vars svärmor han hyrde hus av. Stolpe ville att Sekel skulle måla hans hus och staket och grindstolpe, samt gräva en källare, i väntan på att kunna försörja sig som författare.

Det är ett farligt arbete vid sågarna. Jag minns några äldre i släkten som jobbat vid Olofsfors sågverk, att de saknade fingerstumpar lite här och där, och Gunnar resonerar kring dessa avhuggna kroppsdelar, och där finns en liten spöklik antydan, genom vad vindarna från havet viskar till arbetaren vid sågen.

Liksveperskans son är en tunn liten bok på en bra bit under 100 sidor. Därför är det svårt att fälla ett rättvist omdöme om Nordenstrand som författare. Det är i vilket fall en utgivning som ger mersmak, som får mig att vilja läsa mer av honom. Den som är intresserad av arbetarlitteraturen bör definitivt ägna den sitt intresse.