Politisk poesi

”Poeterna stiftar lagar för världen, men de är lagstiftare som världen inte har erkänt”. Så skrev poeten Percy Bysshe Shelley i sin essä ”Ett försvar för poesin” 1821 (svensk översättning Erik Carlquist 2004). Att göra politik av poesin är inget nytt, men kanske det är först detta valår som svenska poeter på allvar börjat ta in politiken i sina dikter.

Decenniets första årtionde har för svenskt vidkommande mest handlat om en motsättning mellan å ena sidan språkmaterialism och å andra sidan traditionalism, där man på ett olyckligt sätt överbetonat OEI-poeternas inflytande på bekostnad av en mer folkligt skriven poesi. Sanningen ligger som alltid i mellanrummen, där de bästa poeterna fattat att man kan påverkas av något utan att slaviskt följa dess påbud.

 

I år märks dock en antydan till att politiken börjat sippra in hos flera betydande poeter. Inte minst visade Ida Börjel det med sin magnifika Ma, där hon kommenterar och summerar världsskeendet. Eller Johan Jönson, som fortsätter sitt privata korståg mot samhället, i årets mot. vidare. mot. Liksom Jenny Wrangborg, som i Vad ska vi göra med varandra resonerar kring hur människor drabbas av en cynisk politik.

Tre övertygande böcker, men frågan är om inte den bok Ghayath Almadhoun och Marie Silkeberg skrivit tillsammans, Damaskus, är ännu mer löftesrik. Helt enkelt genom att vara så apart – dels genom att vara skriven i ett samarbete, och dels genom att säga saker om vårt samhälle på ett mindre övertydligt sätt. Det är en rik, flödande bok, med potential att bli inspiration för andra poeter, då den så eftertryckligt visar vilka nyupptäckta möjligheter som finns i den politiska dikten, att den kan skrivas på annorlunda sätt.

Det finns också anledning att nämna poeten Athena Farrokhzads uppmärksammade sommarprogram från 21 juli, där hon ägnade hela programtiden åt en konsekvent genomfört politiskt manifest. Då kan hennes diktbok från i fjol, den snillrika Vitsvit, bli det pionjärarbete vi refererar till när vi summerar 10-talets svenska poesi som ”det politiska århundradet”.

När vi går till valurnorna söndag 14 september kan vi göra det med Lars Mikael Raattamaas digra Kommunismen i handen. Vi borde hinna läsa några sidor i den medan vi står i kön, eftersom vi hoppas att även soffliggarna orkat masa sig dit. Då har också Bruno K. Öijers Och natten viskade Annabel Lee hunnit utkomma, med förhoppningen att den ska vara lika bitsk i sin vantrivsel i samtiden som hans tidigare böcker.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 5/9 2014)