Jane Eyre, Charlotte Brontë

”Den som tiger samtycker inte. Han letar efter ett större nej än det som finns i språket.” Horace Engdahl, Meteorer.

Modernista ger nu ut Jane Eyre av Charlotte Brontë, en av den brittiska 1800-talsromanens mest livaktiga klassiker. Det nya finns på ytan – omslaget avbildar en kvinna som dyker ned i ett mörkt vatten, medan översättningen är Ingegärd von Tells från 1943. Gun Britt Sundström översatte den 1999, men till förlagets försvar kan sägas att Sundströms version är bättre bara i vissa avseenden, och sämre i andra, så vilken av de två man väljer att läsa har liten betydelse. Det finns en ännu äldre, men den har åldrats desto mer.

Givetvis kan man haka upp sig på att fotomodellen på omslaget är för snygg för att vi ska inbilla oss att hon ska kunna gestalta Jane Eyre, som i romanen påfallande ofta beskrivs som antingen oansenlig eller rentav ful.

Men i slutet av tjugosjunde kapitlet, efter att Rochester har avslöjat sin hemlighet – fått den avslöjad, invänder vän av ordning – erfar Jane hur iskänslorna når henne. Ismetaforer återkommer genom hela romanen, här parallellagda med en förlängd metafor kring vatten: ”jag hörde väldiga vattenmassor frigöras uppe i fjärran berg och kände strömmen nalkas”. Det är ett vatten som Jane inte kan avstyra, då hon vägrar söka sin hjälp hos Gud.

Varför väljer hon bort Gud? I övrigt är religionen ett uttalat motiv i berättelsen, även om Brontë inte drar sig för att skildra dess utövare i satirens skarpaste ljus, med fundamentalister som Brocklehurst och St John Rivers, där båda har blivit arketyper för den svarta och den vita fanatismens värsta sidor. Janes tro är oortodox – hon ber på sitt eget sätt, som tar avstånd från St Johns oresonliga religion.

Eftersom Jane inte släpper in Gud här, när hon drabbats av sitt tonåriga livs värsta chock, innebär det att hon släpper in vattenströmmen: ” så kom den – strömmen – och sköljde in över mig med våldsam kraft. Hela det fulla medvetandet om mitt förödda liv, min krossade kärlek, mitt stäckta hopp, min dödade tillit svallade våldsamt och mäktigt in över mig i en enda mörk och dyster våg. Denna bittra stund kan icke beskrivas, i sanning, 'vattnet trängde mig inpå livet. Jag sjönk ned i djup dy, där ingen botten är; jag hade kommit i djupa vatten, och svallet ville fördränka mig.'” Det avslutande citatet är från Psaltaren 69, som ett av flera exempel på hur Bibeln sipprar in i Brontës prosa, mer eller mindre ofrivilligt. Och nog kan då omslagets djupdykning motiveras.

Varför är Jane så tyst? Redan barnet Jane, tio år gammal på Gateshead, ombeds lägga band på sin tunga. Redan mrs Reeds första replik till Jane indikerar hennes roll som oönskvärd och tystad: ”sitt tyst tills du har någonting trevligare att komma med”.

Dock drivs Jane av behov som ligger utanför hennes kontroll, behov som helt enkelt ligger utanför hennes kropp. När hon kallas lögnare av mrs Reed är reaktionen omedelbar: ”Tala måste jag.” Kursiveringen är hennes egen, och något som ofta glöms bort när man läser Jane Eyre är att det är en förment självbiografi. Romanens första nio kapitel, med rätta kallad för den enda brittiska barndomsskildringen som överträffar Dickens, utges vara skrivna av den vuxna Jane, med perspektiv på barndomens orättvisor.

Det blir också hennes revansch, där hon kan avslöja dels mrs Reeds hyckleri, och dels den straffanstalt som fattigskolan Lowood utgjorde – den verkliga förlagan, Cowan Bridge, fick senare stängas, delvis på grund av att dess usla förhållanden var så lätta att identifiera.

Den tystnad Jane tar med sig från barndomen – minns att hon på Lowood beklagar sig över sin pratsamma rumskamrat miss Gryce och något senare även över Adéles tjatter – illustreras också av att hon senare som vuxen blir författare. Hon saknar förtrogna, då enda barndomsvännen Helen Burns dör. Trettiofem gånger i romanen adresserar hon ”läsaren”, vilket bara delvis förklaras av att det var en 1800-talskonvention. Läsaren blir hennes anonyma förtrogna.

När hon som vuxen väljer att bli en skrivande människa gör hon också något som är rätt sensationellt. Hon tar som passiv lyssnare del av Rochesters bekännelser, som involverar älskarinnor i halva Europa – den franska Céline, den tyska Clara, den italienska Giacinta – och äktenskapet med nymfomanen Bertha Mason. Nä, jag spoilar inte här, eftersom baksidestexten på den här utgåvan ändå avslöjar peripetin. Rochester chockerar Jane, men på samma sätt chockerar Brontë den viktorianska 1800-talsläsaren, med att skriva ut passionen och sexualiteten i sin roman.

Det som slutligen fullbordar Janes utveckling är att hon blir lycklig, och som lycklig ersätts hennes tigande. ”Ni är stum”, säger Rochester retsamt när de lär känna varandra på Thornfield. Stum är hon inte längre när Jane avslutar sin självbiografi, och i det korta sista kapitlet summerar sina senaste tio år: ”Vi pratar, dagen lång, tror jag. Att prata med varandra är för oss bara ett mer levande och hörbart sätt att tänka. Vi skänker varandra hela vårt förtroende.”

Jo, det är en utveckling från den tysta, försynta unga Jane, till denna meddelsamma kvinna. Nåväl: jag har sagt det tidigare, och kommer nog att upprepa det till döddagarna, att det inte finns några ursäkter för att låta bli att läsa Jane Eyre, och om man gör det på engelska eller svenska är mig likgiltigt, och man kan som sagt lika gärna läsa denna nya Modernista-utgåva som Sundströms nyare översättning.