Jag befinner mig i ett överflöd av kärlek, Ulf Karl Olov Nilsson

Man kan kalla det för Mantelrörelsen, när vi i höst ser två svenska debutromaner som handlar om den engelske kungen Henrik VIII. Efter Hilary Mantels två framgångsrika romaner Wolf Hall och För in de döda är det kanske inte underligt att även svenskar sneglar med lysten blick mot denna skatt av stoff som romaner vävs av.

Nu är det dock så att den ena av de svenska bidragen har Ulf Karl Olov Nilsson (UKON) som upphovsman, och Jag befinner mig i ett överflöd av kärlek innehåller följaktligen en hel del av de ingredienser som brukar skrämma bort potentiella läsare. Han tar kort sagt med sig en del av sina poetiska tricks in i romanformen, bland dem sitt sinne för att katalogisera tillvaron, för att ge den nya perspektiv.

Henrik Tudor (HT) är huvudrollsinnehavare, och vi följer delvis hans egna tankar, avbrutna av ständiga spontana infall och nycker från UKON:s upprymda penna. Tempot är raskt. Detaljer pytsas ut, utan allt sinne för subtiliteter. H 8:s kropp befinner sig i fritt förfall ju längre tid han sitter vid makten. Man får lätt intrycket av att följa med en speedad historiker med många historier att förmedla, en del av dem i presensbaklängeskortsammanfattning (Anne Boleyns levnadsförlopp).

Jodå, den här historien är grym, med en kung (Henrik Rex, HR) som under sin kungliga gärning snittade fem avrättningar om dagen, och UKON har inget alls emot att redovisa halshuggningar, intrigerande och smutsigt maktspel. Allt maktspel resulterar ju i smuts under fingrarna, och den kungliga makten vilar på en grund av falskhet och lönnliga uppgörelser, och en tilltagande paranoid världsbild: ”En Kung som inte var idiot hade inte behövt instifta en lag mot att säga att Kungen är en idiot.”

Vi får också veta något om hur det är att vara kung, i tidlösa betraktelser kring den märkliga rollen som instiftades i en tid som vi gärna anser var mindre kultiverad än vår. UKON låter några anakronismer skära in i sin text för att demonstrera det absurda i monarkin som styrelsesätt, med de stekta sparvarna och de tankade racerbilarna flyger rätt in i famnen på den bortskämde dyslektiske kungen. Då blir det en roman som också agerar politiskt i egenskap av insmugen polemik kring arbetslöshet, vård och skola, valrörelsens sloganord. Det är också svårt att läsa beskrivningar av kulinariska excesser som övergår i sup- och sexorgier utan att tänka bort nutiden, eller när han låter Henry fundera kring det enkla ekvationen över det samhälle som tillåter någon att vara rik också måste tillåta att någon är fattig. Det är en roman som skickligt fångar in vådan av att vara kung, oavsett när det sker i historien: allt mer antar den motvillige monarken drag av en Hank Solo.

Det spontana blir bristen likväl som styrkan i UKON:s roman, då det i vissa stycken liknar en arbetsbok, med oredigerade anteckningar, som då kan förevisa en del ögonblick då ordvitsandet går för långt, eller att han hamnar i det spetsfundiga lite för länge. Styrkan blir ändå det intryck av spontanitet som romanen också visar, med alla dessa olika gestaltningar av kungen, ”Heinrich” som en av fruarna kallar honom på sin plattyska. Jag vill inte heller vara utan de partier där han associerar fram galna likhetsbanor: ”Tack också för spännande mästerskap, vackra park- och slättlandskap, imponerande språkkunskap, överbryggande av räntegap och inte minst trevligt sällskap, mysig bekantskap och utomordentligt värdskap och ordförandeskap.”

UKON är ojämnhetens skyddsängel. Att han kallar Hen för ”litotesernas mästare” blir en oxymoron; möjligen kan jag godkänna någon som ”hyperbolens mästare”, men gäller det underdrifter är det säkrare att förhålla sig till uttryck som ”litotesernas lille hantlangare”. Att ge honom det epitetet och samtidigt låta hans utsaga ”Jag befinner mig i ett överflöd av kärlek” bli romantiteln skär sig också en aning.

Den historiska romanen befinner sig minst sagt mitt i ett historiskt skede av förnyelse. Något har hänt med denna genre – kanske har för mycket hänt? Kanske tar sig de historiska författarna för många friheter, i sin iver att vara läsarna till lags. Det kan bli för mycket av oförutsägbara utbrott, och alla skämt faller kanske inte i god jord. Ändå tycker jag att UKON har lyckats med något av en bedrift, när han med sin ambitiösa och småknasiga roman på formtoppad poesiprosa visar att den historiska romanen är vital och hoppingivande. Det är en roman som inte tävlar mot andra romaner om HT, utan den befinner sig i fritt omlopp utom tävlan, i en egen kategori. Den är, för den som tycker om den meningslösa sysslan jämförelser, ungefär lika rolig som Clas Livijns och Gösta Oswalds informationstäta romaner, och det skulle inte förvåna mig om Jag befinner mig i ett överflöd av kärlek liksom deras romaner med tiden blir en av vår litteraturs minor classics.