Dörren, Margaret Atwood

Margaret Atwood är mer känd som romanförfattare än som poet. Hon skriver berättande dikter som ibland lyckas förmedla starka känslor, utan att bli lika bitskt bra som hon varit förr.

Det är enkelt att hitta exempel på misslyckade poeter som blivit lyckade romanförfattare, men desto svårare att nämna författare där jag skulle välja bort deras romaner till förmån för deras dikter.

Förra året översatte Jonas Ellerström och Elisabeth Mansén Joyce Carol Oates dikter. Hon skriver hygglig poesi, fantastiska romaner. Något liknande gäller hennes ett år yngre kollega Margaret Atwood, som de nu har översatt tillsammans. Sedan tidigare finns Heidi von Born och Hans Nygrens diktöversättningar i två böcker. Det kan tilläggas att Atwood är betydligt mer produktiv som poet än Oates.

Det är Atwoods senaste diktsamling Dörren från 2007 som översätts i sin helhet, och det är stundtals riktigt bra. Men tvingades jag välja skulle jag förstås hellre läsa vidare i någon av hennes bästa romaner, Onyx och Crake eller Tjänarinnans berättelse.

Det är berättande dikt som Atwood ägnar sig åt, i en tydlig nordamerikansk tradition. Dikterna handlar om förfall: världens förfall, kombinerat med det egna åldrandet, som manifesteras bland annat i en gripande dikt om modern som glider in i en allt mer omfattande sjukdom. Dikter om krig, om döden.

Särskilt upplyftande är det kanske inte. Det är gott om blommor i trädgården, fåglar och andra djur, även smådjuren och insekterna. En riktigt fin dikt ifrågasätter varför vi sörjer döda djur så starkt, i synnerhet katten: ”För att vi utan dem / inte längre kan se i mörkret? / För att vi blir kalla / utan deras päls? För att vi förlorat / vårt dolda andra skinn, / det vi bytte till / när vi ville ha roligt, / när vi ville döda någonting / utan minsta eftertanke, / när vi ville slippa den trista tjocka tyngden / i att vara människa?”

De här djurdikterna övertygar mer än några smågnälliga dikter om författarrollen, där det blir lite småaktigt när hon som erhåller både läsarnas och kritikernas gunst förväntar sig att bli bemött av glömskan. Förvisso: nog kan hon liksom vem som helst undra vad det blev av alla ens drömmar, men samtidigt gör hon det med en framgång i ryggen som andra bara kan fortsätta drömma om.

Vad jag saknar är väl de helt omvälvande dikterna, de som på ett självklart sätt sopar undan fötterna på mig. Det var å andra sidan något som inte heller hände när jag läste Oates dikter. På något sätt är det mestadels trivsamt, behagligt, städat, civiliserat, med undantag för någon mer hätsk dikt mot slutet.

Det är en mer försonlig Atwood jag läser här än när jag på 90-talet gjorde bekantskap med hennes dikter. Då var hon militant feministisk, och hade viss avskräckande effekt. Nu kan ingen skrämmas längre av hennes dikter, och det är lite synd att hon blivit lite tämjd. Hon kunde gott ha bevarat en aning mer av rovdjursdrifterna från sina äldre samlingar: ”you fit into me / like a hook into an eye / a fish hook / an open eye”.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 6/9 2014)