I egenskap av
juryledamot för Augustpriset har jag under de två senaste åren
läst typ all utgiven svensk skönlitteratur, och det är lätt att
konstatera att det utges rätt många bra böcker. Eller, så tänker
jag ju tills jag råkar läsa något som är bra på riktigt. Som
Birgitta Trotzig, som skriver med en sådan intensitet att det
nyutgivna hamnar i skamsen skugga.
Berättelser
är en av hennes mindre kända titlar. Den utkom 1977, och samlar
fyra olika texter som både har traditionellt novellformat och något
längre (novella, kanske man kan säga). Men formen varieras, med
bland annat manuset till en oinspelad film. Det är den äldsta
texten, från 1962.
Trotzig har ett
grepp om läsaren, när hon i den första relativt traditionella
novellen ”Teresa” skildrar en polsk familj där föräldrarna
”förnam sig själva som av livet urvridna och utsugna, slocknade
–”. Det är förutsättningen, varifrån hon sedan skildrar
barnen som föds och utan att veta varför klamrar sig fast vid
livet, barn som sviker de olyckliga olycksdrabbade föräldrarna,
tills ögonstenen och yngsta dottern Teresa föds.
Längst in i
förtvivlan förs vi, där det abstrakta mörkret leder mot en
konkret kammare, där det hemska blir ett rum att vistas i. Trotzigs
värld är inte metaforisk, utan bokstavlig. Hon kallar saker vid
sina rätta namn. Med en språkkänslighet som betyder något annat
än man annars förknippar med det ordet, att det handlar om något
annat än att formulera vackra meningar – Ernst Kirchsteiger och
Björn Ranelid har den tjänsten att vara formgivare åt det
prunkande språket. Här i dessa berättelser är det som att Trotzig
ger sitt språk en dykardräkt.
Hon gör det med
hjälp av besvärliga, störande element. Kolon i första novellen,
flera stycken i samma mening, parenteser i den tredje, sådana
iögonfallande knep som bryter av förloppet. Det bidrar också till
en atmosfär av något främmande, något som genererar en oro med
detta språk som tar sig friheten med grammatiken, som inleder en
mening med ”Ju längre bort …” för att fortsätta med det
inkorrekta ”ju mer …” Det är en stil i tillblivande, en rörlig
ofixerad levande stil. Det är som att hon testar hur långt hon kan
gå, till exempel hur frekvent man kan använda ordet ”mörk” med
sina avledningar, utan att texten slår över i pekoral.
”En man ur natten”
heter den oinspelade filmen, om en jagad liten man från Prag som
kastas in i Kalmar, med slipsen på snedden. Han företar vissa
likheter med Kafkas K., men heter här X., och är överlevande från
andra världskriget (ett krig som kastar sin skugga över de andra
texterna också). Den här texten är beskrivande och visuell på ett
för Trotzig ovanligt vis.
Mer än novell är
det ritningen till en novell. X. företar vissa kafkaeska drag, som
en uppgivenhet och en stillsam indignation. Redan 1962 använder
Trotzig ordet ”hånglig”, vilket kan förvåna.
”Jorden rullade
födande dödande.” Så inleds ”Skämtet”, den längsta texten,
en ursinnig berättelse om tonårsligisten Jingis, född på fel sida
stan. Det är filtrerat genom ett helt annat temperament än man vant
sig vid hos Trotzig, en stil som nästan tangerar Lars Görlings
hätskt kränkta tonläge. Det är skrivet i en delvis käck
äventyrlig stil, där idyllen frammanas bara för att den så
uppenbar leder rakt in i misären. Det hon behåller från sina
vanliga berättelser är inlevelsen, hur hon undviker att göra
Jingis till en parodi eller en endimensionell skurk. Berättelsen
utformas till en duell mellan pojken och en inspektör på skolan, en
inspektör som har sina egna problem: ”Men rätt handhavd är
skräcken ett utmärkt avstamp för ett verkligt välordnat liv.”
De sista 3-4 sidorna är också infernaliskt spännande, med sin
(o)väntade utgång.
Och sista texten är
nästan ännu mer kryptisk, ”En vinterberättelse”, om en tysk
desertör som flyr som ett lod rakt ned genom hela avlånga Sverige
innan han hamnar på en skånsk bondgård, där dottern ger honom mat
och mänsklig värme – en säregen inblick i den oönskade
människans tillvaro. Än en gång, då desertören, den forne
djurskötaren, påminner om den utstötte Jingis (berättelsernas
slut speglar varandra). Även här skildras kriminella som benådade
människor, vars maktunderläge skapar det begränsade
handlingsutrymmet, där omständigheterna är helt kringskurna.
Det märkliga är
att texten sändes i svensk tv 1977 i serien ”vinterberättelse”.
Betyder det att den lästes upp? Av vem?
Trotzig är en av
svensk litteraturs få genuina begåvningar. Jag vet att det är
andra namn som brukar framhållas som Stora Författare, att vi i
Sverige gärna premierar det Stora Berättandet. Jag byter bort
rubbet av dem, bara jag fick behålla Trotzigs böcker.
Att hon skriver så
här beror förmodligen på vad hon själv läste när hon var
tonåring. Under 40-talet, att hon påverkades av de böcker som då
gavs ut. Vilket öppnar för en lite fasansfull tanke. En ung
människa nu som nöjer sig med att läsa nyutgiven svensk
litteratur, vad får hen i sig då? Inte tillräckligt, skulle jag
säga då, om ambitionen är att om femton år skriva något som likt
Trotzigs böcker skär rakt igenom sin tid och överskrider alla
begränsningar.
Den som till
äventyrs skulle få för sig att nämna Birgitta Trotzigs bästa bok
skulle nog välja De utsatta, eller Sveket, eller En
berättelse från kusten, eller Levande och döda, eller
Sjukdomen. Kanske Dykungens dotter, men jag läste den bara en
gång, för länge sedan. Berättelser, denna bok från 1977,
kommer nog inte på fråga. Så det är knappast någon lämplig bok
för den som vill börja läsa Trotzig. Å andra sidan är det fyra
korta texter som ger prov på olika sidor i författarskapet.
Mycket bra skrivet, Björn. Länge sen jag läste henne nu, men då var det Sjukdomen. Som var som skriven med kol.
SvaraRaderaÅh, tack, känns som att man behöver läsa Trotzig lite då & då, om inte annat för att få perspektiv, påminna sig att också det här är möjligt.
SvaraRadera