Vad ska vi göra med varandra, Jenny Wrangborg

När Little Steven till det amerikanska presidentvalet 1984 skrev låten ”Vote” för att förhindra den sittande presidenten Ronald Reagans omval var han angelägen att publiken inte skulle missförstå budskapet: ”It's time to vote / Vote that mutha out”. Politisk dikt ska tydligen ha en tydlig agenda för att slå an även hos svenska poesiläsare. På något annat sätt kan jag inte förklara framgången hos Jenny Wranbgorg. Hennes förra bok Kallskänken sålde 5000 exemplar, och hittade fram till ovana läsare som dåvarande vänsterpartiets ledare Lars Ohly.

Det rörde sig då om enkel onyanserad plakatpoesi. Nu utkommer en andra bok, Vad ska vi göra med varandra, där det politiska tilltalet är intakt. Samtidigt breddas innehållet, där titeln ges en dubbel betydelse; det handlar om det liv som vi lever i samhället likväl som det liv vi lever i en relation med en annan individ. Grupp- såväl som inidividnivå: kan det bli mer politiskt?

Wrangborg går ut hårt med dubbla motton, från Nina Björk och Ursula K. Le Guin, men samlingen är sedan helt renons på referenser. Hon lackar ur på blå politik, skriver om Sverige på ett sätt som för tanken till Kents sångtexter (att de på sin nya skiva också tar upp ämnet ”svart snö” är nog mer än en tillfällighet). Men perspektivet går från det inhemska till Gazaremsan, till utrikespolitiken och läget i Europa. Det finns utrymme för en hel del cynism, en uppgivenhet inför tillståndet i världen. Om det var mer furiöst i debutboken är det här mer av eftertankens kranka blekhet. Smarta bomber kallas ”korkade”, vilket är en politisk analys av samma dignitet som Lena Philipssons åsikt att krig var ”onödigt”.

Hon bryter rätt ofta mot poesins första budord: du skall icke vara för tydlig. Men att sitta här och vara kritisk är ju ett dödsdömt lönlöst projekt: det här gillas av den som vill ha och längtar efter och kräver tydligheten. Det här fungerar uppenbarligen, ungefär som Bob Hansson fungerade i slutet av 90-talet, men den som gräver fram någon av hans böcker därifrån får nog svårt att läsa dikterna däri utan att tydlighetens utropstecken ställer sig i vägen. Likadant med denna så gott som interpunktionsbefriade bok (semikolonet förekommer dock, oklart varför).

Nu låter jag gnällig, och det är lite missvisande: nog tycker jag att de kortare dikterna visar en helt annan potential än de för många för ofokuserade för långa politiska litaniorna, med eller utan domedagsbasun som ackompanjemang. I kärleksdikterna är känslan mer övertygande: ”Längs Götgatan / över broarna […] / la du handen / mot min överarm / genom vinterkläder och / all sparad tystnad / hörde jag viskningen / om en plats i dig / jag ännu inte / nått fram till”.

I kärleksdikterna rör sig Wrangborg ut och in mellan olika identiteter, blir bland annat en självmördad nittonåring. Det är ett spännande tilltag, som hon gärna får utveckla – men hon riskerar förstås att bli av med två tredjedelar av sina läsare om hon gör slut med politiken.

Att Wrangborg, tillsammans med möjligen Bruno K. Öijer, Göran Greider och Mohamed Omar, tillhör de mest lästa svenska poeterna just nu hindrar henne inte från att på twitter kalla sig ”fattig poet” och tigga efter husrum för att få skriva i lugn och ro i en stuga ute på landet. I den här boken skriver hon om Stockholm som ”staden som jag så gärna vill tycka om / men som gör det så lätt för mig att / vilja flytta härifrån”. Jag vet hur sådant kan lösas.