I Modernistas
ambitiösa serie med Cees Nooteboom publiceras i en första omgång
tre titlar, varav jag skrev om två förra veckan. Nu har jag
äntligen också läst den tredje romanen, Ritualer. Det finns
en anledning till denna väntan.
Först vill jag bara
påpeka de stiliga omslagen, Max Neumanns målningar, som verkligen
fångar essensen hos författaren. Dessutom, även om jag vet att
majoriteten av läsarna skiter blankt i dem, grandiosa förord. Till
denna bok en originell läsning av Erik Bergqvist, som visar
Nooteboom som skildrare av medelklassens diskreta charm: ”Inte utan
begeistring kan läsaren associera till den nederländska
målarkonstens mästerverk med dess syntes av närhet och avstånd:
rum markerade av gåtfulla artefakter, på samma gång symboler och
manifestationer för det borgerliga hemmets framväxt, och kanske ett
fönster i fonden i vilket man skymtar en hamn, en skeppsmast, en
punkt varifrån världen avgår och till vilken den återvänder.”
Du vet inte riktigt
var du har Nooteboom. Han är rolig men också lite farlig, och kan
stjälpa sitt eget berättande, som han kan anlägga stora avstånd
till, som om han inte riktigt vill erkänna vad han håller på med.
I den här romanen, ursprungligen utgiven 1980 och i översättning
av Signe Zeilich-Jensen och Ingrid Wikén, handlar det om Inni, döpt
efter den engelska 1600-talsarkitekten Inigo – den typen av notiser
som grasserar i intellektuella romaner. Det börjar med hans, Innis,
självmord, efter att han först legat med hustrun Zita. Bokens
första men inte sista sexscen.
När Nooteboom
inleder med självmordet gör han det med ett småkäckt tilltal, som
skapar en udda effekt. Den här blandningen av avmätt och
entusiastiskt som präglar hans stil skapar också en kontrastrik
läsning, där du liksom svänger hit och dit i uppfattningen. Av de
tre romanerna är Ritualer den klart roligaste, men också den
mörkaste, den som är svårast att skriva om. Därav denna
prokrastination.
Som kontrast till
den starkt realistiska sexscenen med hustrun får vi ta del av
ungdomsupplevelser, när Inni på ett fantasifullt vis blir avsugen
av en ung kvinna med stora bröst – den typen av önsketänkande
som också grasserar i intellektuella romaner, där pornografin
maskeras som erotik.
En kort passage om
fotot på den unga Virginia Woolf får mig att gräma mig att jag
inte tog med det i boken jag skrev häromåret: ”det där hon ser
åt sidan, är så fulländat att det levande väsen som finns
avbildat på fotot verkar påhittat, något som skapats för att
kunna fotograferas.” Med mina egna ord: ”Blicken har det där
draget av närvaro i frånvaron – ett högst påtagligt drag i
hennes prosa, liksom ett vacklande mellan skörhet och
handgriplighet.” Det är lite av en tillfällighet att Nooteboom
skriver om just Woolfs ansikte, och man tänker på systern Vanessas
berömda målning med Virginias ansikte helt utsuddat, med tanke på
omslagen till de här böckerna av Nooteboom.
Här skriver
Nooteboom osmidigt och oföljsamt, i en tvär otillgänglig stil. Det
är ändå närmare till Faulkners temperament än till dennes stil –
Faulkners trumpna ilska, som färgar av sig på uttrycken, hur
syntaxen doppas i resignationens bläck innan den surnar till och
vräks ut i vredens formuleringar.
Innis
främlingskänsla är återgiven på ett diffust sätt, som nog
följer en deprimerad eller bara livstrött människa bättre än
andra tonlägen. Vi går tillbaka tio år i tiden när Inni träffar
släktingen skidåkaren Arnold Taads, lyssnar till dennes monumentala
misantropi, och tio år framåt i tiden – efter självmordet –
när han träffar Philip Taads, son till Arnold, och teritualerna
vidtar.
Det är som om
materian smälter när Innis blick fastnar på tingen. De ritualer
som titeln anger pekar ut i första hand religionen, som behandlas
vanvördigt. Här kopplas den till sexualiteten, som också har sina
sakrament – kvinnan som sväljer hans säd som vore den
nattvardsvin: ”I hennes ögon fanns ännu spår av retsamhet, men
nu blandat med triumf och ömhet. Hon log, öppnade ett ögonblick
munnen så att han såg sin vita säd på hennes rosa tunga, slog
sedan upp ögonen som en flicka som härmar en filmstjärna och
svalde.”
Om slumpens makt
över oss, ritualerna som styr Innis liv, en av alla dessa människor
som korsar vägen till det absurdas rike, där nonsens och allvar bor
grannar. Det är en märklig och mäktig roman det här.
Det är mycket bra att Nooteboom får en ny chans genom dessa nyutgåvor. Jag läste om några av hans böcker i vintras och blev allt mer imponerad, inte minst av just Ritualer. Han har ju länge förekommit i Nobelprisdiskussionerna, men Sv Akademien bör nog skynda sig. Han har redan nått 80-årsåldern. Mig veterligt har inte en enda holländare fått priset, så det vore också ett skäl, även om geografin ju inte ska spela roll i sammanhanget, inte officiellt i alla fall.
SvaraRaderahttp://secondblogbyme.blogspot.se/2013/12/ritualer-och-livsinnehall-cees.html
Einar J
Jo, han var ju klart i ropet på 90-talet, minns jag. Tror Akademien borde ha gett honom priset då.
SvaraRadera