Onyttans lov, Peo Rask (text), Kim Larsson (bild)

När jag reser undviker jag helst flygplan. Inte för att jag är flygrädd: jag skiter i om jag dör. Nä, men varje gång jag har flugit har jag hamnat i närheten av odrägliga affärsmän och chefsmän och ledaremän och direktörmän som skryter om hur mycket de jobbar, om hur många timmar de lägger ned på sina arbeten varje vecka och hur många resdagar de har per år. En stilla undran: de säger ju jämt att deras jobb är ansträngande och stressiga – men stämmer de, om de ändå orkar jobba så många timmar. Den som har ett tungt kroppsarbete eller jobbar i sjukvården skulle nog skratta rått åt den som bad dem arbeta fler timmar än nödvändigt.

För tiotalet år sedan kampanjades en del för sextimmarsdag, något som mer eller mindre verkar ha dött ut. Själv skulle jag gladeligen förkorta min niotimmarsarbetsdag till åtminstone sju. Eller varför inte helt överge allt vad jobb heter?

Så tänker Peo Rask i sin nya bok, Onyttans lov (Black Island Books), med bilder av Kim Larsson. Titeln alluderar på Paul Lafargues klassiker Rätten till lättja, som hör till de urkällor som citeras i boken. Jag läste en tidigare bok av Rask, CV, som delvis gick samma ärende, då den redovisade besök hos arbetsförmedlingens käcka rekryterare. Även här visas prov på finurlig humor.

Men lättja är ju en dödssynd. I det lutherska Sverige något ännu värre! Då blir en bok av det här slaget en provokation. Samtidigt som det är så lätt att se det sympatiska i Rasks hållning (en lömsk ironi i namnet, för den delen). Jag tror de flesta av oss har svårt att förlika oss med identiteten att ha ett arbete – att vi vill se oss som fria själar. I smyg beundrar vi alla dem som vågar slita sig loss från löneslaveriet.

Nåväl. Rask har skrivit en koncentrerad essä, där han utgår från badkaret, där de vettiga sysslorna utförs. Det blir en essä som i lika hög grad behandlar vattnet som indolensen. Trots långsamheten dras några förhastade slutsatser. En viss dåsighet infinner sig också lite här och där, men då och då glimtar det till av klokhet, som i den här bilden av människan som hund: ”Hunden lyder 'Plats!' / Människan lyder arbetsplats. / Båda står till tjänst. / Ständigt villiga att vifta / på svansen.”

Det är fritt skrivet, ibland lite väl fritt. Rask borde gå mer på djupet där i sitt badkar, som när han tar sig an mobbningen, som delvis kan förstås när den utförs av barn på skolgården, men betydligt svårare att förhålla sig till när vuxna mobbar vuxna på arbetsplatsen. Det är inget ovanligt med det – men hade som sagt förtjänat bli taget på mer allvar här, när tillfället ges.

Om vi går några år tillbaka, till sekelskiftet, då var det på ropet med inte bara sextimmars-arbetsdagar, utan också det vegetativa tillståndet, att vi borde sträva efter att vara mindre effektiva. Vad hände sedan? Alliansen hände sedan …

Visst vore det lämpligt med kortare arbetsdag, åtminstone. Som en början. Som Rask påminner: redan 1937 pläderade Bertrand Russell för fyra timmars arbetsdag. Då kunde vi ha tid att ägna mer tid åt familjen – gäller förstås i första hand de mer heltids- och övertidsarbetande männen – och inte minst ha ork att ägna oss åt befrämjande kulturaktiviteter på kvällarna, de som nu blivit fredad mark åt pensionärerna.

En sak som Rask inte riktigt tar tag i är det utanförskap som genast blir följden för den som drar sig undan, som av olika anledningar inte klarar av att jobba. Inte alla är lika jagstarka eller självständiga som författaren här, med sin unika drivkraft. Det här livet passar inte alla.

Med hjälp av citat och dikter skriver Rask en mosaik till text om hur det är att vara utanför den arbetande delen av befolkningen. Det låter som ett blygsamt knappt hörbart preludium till en motståndsrörelse.