Nyponbuskar nyponbuskar hela vägen nyponbuskar, Jan Gradvall

En av Sveriges tyngst meriterade popskribenter har samlat texter från de senaste tjugo åren. Den hade tjänat på att vara mindre insmickrande i sina porträtt av artisterna.

Under 90-talet var det tidskriften pop som dikterade de stränga villkoren för vilken musik som var god smak. När jag nyligen bläddrade genom mina kompletta första årgångar för att leta efter ett foto på Henric de la Cour slogs jag av att nästan alla band och artister som hyllades med arrogansens höga svansföring nu är totalt bortglömda. Det finns anledning att ha detta i åtanke när man läser uppskruvade hyllningar av nutida artister.

Jan Gradvall tillhörde de som skrev med störst intryck, både i pop och annorstädes. Redan då var han väl en överårig nestor som började klaga på att det var besvärligt att gå på konserter, men han har klängt fast vid sin djupt älskade populärkultur. Efter tjugo års väntan finns nu den andra urvalsvolymen – Nyponbuskar nyponbuskar hela vägen nyponbuskar.

Att populärkulturen under dessa tjugo år har fått högre status noterar Gradvall aldrig, utan han bedriver likt en Don Quijote sitt försvar mot den inbillade fienden ”finkultur”. 7,5 högskolepoäng i Postmodernism hade upplyst honom att Jay Z redan räknas som en viktigare författare än Faulkner inom de akademiska fälten. Snart finns inte ens de öppna dörrarna kvar att slå in.

Det är en ojämn och spretig bok. Jag stör mig på det stundtals väl magistrala tonfallet, där den initierade detaljkunskapen portioneras med den största sleven som går att uppbåda. Gradvall hör till de mest entusiastiska skribenterna. I vissa intervjusituationer fungerar denna naiva inställning utmärkt, men det är groteskt att kalla Noices ”En kväll i tunnelbanan” för ”en av alla tiders bästa svenska poplåtar”.

Entusiasm bor också nästgårds med reklam. Gradvall kan bli onödigt kamratlig när han följer våra framgångsrikaste DJ:s i Swedish House Mafia, och duperas av deras oändligt tråkiga snack om hur mycket pengar de spenderar på hotellrum och champagne. Ett opublicerat kapitel från den aborterade boken om Kent visar att det nog var ett projekt som tjänade på att förbli oavslutat.

Boken bygger ett tema kring uppväxt och oförmåga att passa in, där popkulturen blir räddningsplankan från tristessen. Att sånger fungerar terapeutiskt när ingen i ens omgivning förstår sig på en, det är popskribenternas mest uttjatade refräng vid det här laget.

De senare texterna tenderar att bli allt längre, men det är inte alltid till gagn för de artister som intervjuas. En del lyckas Gradvall helt enkelt inte lirka fram några klokheter ur, men det beror nog inte på brister hos honom själv. Men det är lite rörande att ta del av Peter LeMarcs retroaktiva revansch på de sportfånar som knyckte hans tjejer när han var tonåring.

Som bäst är boken när det handlar om artisterna, när intresset förmedlas oförställt och med en uppenbar förtjusning. Men för många av texterna är skrivna med artisterna, i ett samarbete där integritet, kritisk distans och självständighet har övergetts till förmån för överdrifter och smicker.

(Också publicerad på Jönköpings-Posten.se 12/5 2014)