Men in the Off Hours, Anne Carson

Det man på förhand kan veta när man läser en bok av Anne Carson är att det kommer att bli en annorlunda upplevelse. Men in the Off Hours utkom 2000, och är lika udda som hennes övriga böcker, samtidigt som den är skriven utifrån en konsekvent linje. Även här korsbefruktas antiken med det moderna, som när Thukydides coachar Virginia Woolf i skrivandet av historia, i dialogform, efter en inledande essä kring båda författarna.

Carson är lika hårt förankrad i båda dessa traditioner, och använder ofta sina grekiska kunskaper för att påpeka saker som har med nutiden att göra. Hon har hittat en kanal rätt in i antiken, som tillåter henne att ge oss en unik närvarokänsla. Hon tappar inte heller bort sin egen stil, ens i en sådan här bok som gör sig så beroende av andras röster. En del av texterna är komprimerade minibiografier av kända litterära fixstjärnor, som Achmatova, Tolstoj, Artaud, Catullus. Och Sapfo –

Metoden att väva ihop skilda traditioner är något Carson har gemensamt med bland andra Woolf, och Carson skriver i dialog med de författare hon råkar ta upp – som Emily Dickinson. Hur ska man skriva vettigt om Dickinson? Så här: på tvären, genom att röra sig obehindrat mellan fria fantasier och bundna sanningar, tills begreppen byter plats och ej längre är några motsatser. Det är det oväntade infallets sätt att skriva: i nycken finns nyckeln till Carsons egendomliga stil. Hennes förhållningssätt kan påminna om hur Borges förhåller sig till böcker: en slags bångstyrig och skev vördnad, som inte riktigt uppför sig som man förväntar sig.

Hela tiden antyder hon ett ”å andra sidan”: att även om hon presenterar ett skeende, finns det alltid ett alternativt skeende, ett annat sätt som det kan uppfattas. Hon skriver ekfraser till Edward Hoppers målningar, och ledsagar dem med citat från Augustinus Bekännelser. Citat om tid, därför att det är vad Hoppers målningar förmedlar, när Carson ser dem. Den pluralistiska tiden, där de olika tiderna blir samtida.

Fogningarna görs både våldsamt och mjukt, ungefär som John Donnes våghalsiga bildspråk (en av dikterna handlar också om Donne), där skarpa liknelser fogas samman. Även delar av boken vävs ihop, liksom delar från andra böcker av Carson, som om hela hennes skrivande är ett pågående arbete som hon går in och ut i som hon behagar. När hon skriver om Artaud handlar det också om våld, att galenskapen är tom – ingen kreativ fåra. Där finns inget för konstnären att hämta, menar Carson.

Kärlekens essens summeras så här flott, av Tolstojs hustru: ”If I could kill him then make another man exactly like him, / I would do it joyfully!” Och manligt och kvinnligt är också vad som utsätts för hårda ifrågasättanden, i hur kvinnlig sexualitet styrdes hårt under antiken, som gärna framställde henne som ett djur. I en diskussion av hur Aristoteles förhåller sig till det grekiska lagom-idealet sofrosyne: ”Masculine sophrosyne is rational self-control and resistance to excess, but for the woman sophrosyne means obedience and consists in submitting herself to the control of others.”

Med lätt hand kommunicerar Carson med föregångare, skapar sin kanon i flykten. Hon gör det med en röst som är lika auktoritär som den är ödmjuk – förunderligt frågande, kravfullt kritisk. Hon har en säregen precision i sitt uttryck, i ordvalets exakthet. Mer än författare kan hon erinra om konstnären som bearbetar ett material, som formar sin textkropp, och gör det också sinnligt och lekfullt. Det är ett arbete med småbitar, en fragmentets estetik.

Därför, bland annat, skriver hon ju så oerhört känsligt om Sapfo, som i en svindlande läsning av det kända fragment 31 (”Plötsligt framstår han som en gudars like” i Svenbros översättning), som öppnar dikten än en gång. När hon råkar påpeka att Sapfo sminkar sig klockan fem på morgonen, erinrar man sig plötsligt hennes fragment 179, det enda ordet: ”Sminkväska”. Hos Anne Carson är Sapfo en fattig man, en skådespelare. Att vara kvinna, att vara man, det är godtyckliga och föränderliga tillstånd. För det är i passagen, i upphävandet av gränsen, Carson kommer till liv som poet. Hon visar också att det grekiska ordet ”eironia” (”eirôneia”) översattes till ”dissumilatio” av romerska retoriker, ett ord som betyder mask. 

Carson använder många masker i den här boken, kanske för att leva upp till Oscar Wildes ideal: "Man is least himself when he talks in his own person. Give him a mask, and he will tell you the truth."