Doktor Sömn, Stephen King

När The Shining får en uppföljare är den mer välskriven. Å andra sidan lyckas inte skräcken bli lika klaustrofobiskt hotfull, så den är helt enkelt inte lika övernaturligt bra.

Vi känner antagligen till The Shining mer från Kubricks filmatisering än från Stephen Kings roman från 1977, som fick den något olyckliga svenska titeln Varsel. När King nu återvänder till historien om pojken Danny Torrance poängterar han därför att det är en uppföljare till Kings egna historia, som inte har mycket med Kubricks film att göra.

Danny har blivit vuxen, heter numera Dan, bedövar sina rysliga erfarenheter med alkohol, och arbetar som sjukvårdspersonal när patienter på ett hospice ska dö. Därför kallas han ”Doktor Sömn”, alltså samma som romanen.

Han står i telepatisk kontakt med en ung tjej som heter Abra, som begåvats med samma övernaturliga egenskaper som han – ”skimret”. Fast mycket starkare. Det är så starkt att det attraherar en liga otäckingar under namnet Den Sanna Knuten. De livnär sig på att suga i sig denna kraft ur sådana barn. De kallar kraften för ånga, och den engelska termen fungerar bättre som förklaring till varför Abra är ett fan av subgenren steampunk.

Det geniala med Varsel var att miljön var så välvald: ett vinterövergivet hotell, och att hotet kom inifrån, med den alkoholiserade pappan som blev skogstokig av alla spöken som huserade där. Här är hotet alltså ett gäng gamla vampyrliknande monster, och då vet man att här vankas en redig uppgörelse mellan de rekorderligt goda – Abra och Dan, förstärkta av en barnläkare och en gamling – och de överdjävligt onda. Då påminner intrigen mer om några andra av Kings romaner, som Pestens tid (1978) och Det (1986).

Som vanligt är King en suverän skildrare av lantis-Amerika, där man dricker Pabst Blue Ribbon, glor på baseball, lyssnar på Waylon Jennings och tuggar i sig ”Prima Cowboystyckat kött”. Han har också en lojalitet med sina offer, och här finns en ständig diskussion kring hur det är att äga den här förmågan som Dan och Abra delar, skimret. (I förra boken kallades det ”strålningen”.)

Stilistiskt är King en bättre författare nu än han var för knappt fyrtio år sedan. Dessutom experimenterade han friskt i Varsel med versaler, kursiveringar och parenteser. Det här är mindre valhänt utfört i Doktor Sömn, och mer nedtonat.

Så det är mer välskrivet, men mindre skrämmande. Karaktärerna ges större djup, och Dan är en komplex och trovärdigt skildrad människa. Här finns till exempel en scen med Dan och den döende modern Wendy som är riktigt gripande, speciellt för oss som följde hennes flykt från maken i förra boken.

Att följa Dans kamp med alkoholismen är faktiskt det mest spännande med boken, även om det ibland tenderar att bli någon slags reklamskrift för Anonyma Alkoholister. Så när King antyder att Jack Torrance kunde ha skonats om han bara hade vänt sig till AA i stället för att tillbringa vintern på Overlook Hotel, då tar King ett lite väl tydligt steg ned i det sentimentala klaveret.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/2 2014)