De federala distrikten, Andrés Stoopendaal

Andrés Stoopendals andra bok är en sällsam diktsamling som rör sig över ytan och går på djupet. Med hjälp av ett piggt och fantasifullt språk håller han på att muta in sin plats som både ett originellt och betydelsefullt bidrag till samtidslitteraturen.

När Andrés Stoopendaal för två år sedan debuterade med Maskerad tyckte jag att den var djärv och nyskapande, lite ojämn, men klart löftesrik. Mest imponerades jag av hur han tog ett fantasifullt språk till hjälp för att förmedla en personlig erfarenhet.

Nu tar han ett ovanligt steg in mot lyriken med sin andra bok De federala distrikten. Han tar med sig sin språkkänsla för att skildra olika förtätade händelseförlopp, som innehåller det sexuella spelet, våldet. Det gulliga och det otäcka ställs intill varandra.

Det kan vara giltigt att tala om gurlesken i detta sammanhang, alltså det som senaste numret av tidskriften 10-tal handlade om: en litteratur som söker sig mot det skeva och queera. Det är texter som lever av att utmana våra fördomar, som luras och leker med våra förväntningar. 

Stoppendaal är angelägen om att visa en autentisk värld, med lukter, intryck, smaker – sötman och sältan, fränheten. Smutsen och svetten har lika hög giltighet som det artificiella. Att jag uppfattar det som trovärdigt är en fråga om hur han behandlar språket. Här åstadkommer han det Stig Larsson gjorde med sina diktsamlingar på 80-talet: en absolut tonträff, en total förståelse för vikten av ett övertygande språk. Det resulterar i att boken inte innehåller en rad som skorrar falskt. 

Bilspråket kan med sina oväntade konstellationer erinra om Erik Lindegrens tilltagsna metaforer. Stoopendaal frågar hur vår kultur ska uppfattas: ”om dessa kaosmörka tårar, om visor om askregn som faller ur, nästan, nihilistiska lufthav; hur lång är sömnens korridor, vilka träd blöder vishetens svala sav?”

Djärvheten leder Stoopendaal in mot engelska lånord, mot klichéer. Dessa hittar vi gärna hos rockmusik och serietidningar, och här utspelar sig första delen i ”Gotham City”, där Batman som bekant huserar. Det krävs en del mod av en poet att närma sig klichén, att närma sig patetiken, och att det sker utan estetisk åverkan har nog att göra med just denna ypperliga språkkänsla.  

Här växlar prosadikten med kortare stycken, men allt äger rum i en sammanhängande berättelse. Det är sällan jag har läst en så färgstark och fantasifull svensk diktsamling. Med risk för att generalisera tycker jag att svensk poesi annars lider av en duktighetssjuka, där diktsamlingarna tenderar att bli en aning för oantastliga.

Det Stoopendaal bidrar med är en vingligare stil, som hålls ihop av de distinkta uttrycken. Han förmedlar en ung persons erfarenhet, och det vore synd om unga läsare inte hittade fram till den här boken. Det finns så många förutfattade meningar om poesi, att det ska vara svårt, oangeläget, krångligt, tråkigt. De federala distrikten må låta som titeln på en av statens offentliga utredningar – men innehållet är ett vitaliserande tillskott.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3/2 2014)