Böcker, Virginia Woolf

”För att överleva måste varje enskild mening ha en liten glödande gnista i sitt hjärta, och den måste romanförfattaren, hur farligt det än må vara, hämta med egna händer ur lågorna.”

Det finns så mycket att lära av Virginia Woolf. I första hand: hur du ska läsa en bok. Det är något som ingår i första texten i ellerströms nya volym i den pågående serien essäer, Böcker, översatt av Rebecca Alsberg, som arbetat flitigt och förtjänstfullt på att hitta ett svenskt idiom till Woolfs stränga stil. Det är den kända essän ”Hur bör man läsa en bok?”, den som avslutas med de ofta citerade orden om Guds avundsjuka mot de läsande människorna när de kommer till himlen, att det inte finns någon större belöning att efter dödens inträde ge dem som i livet har älskat att läsa.

Här har samlats sexton essäer, hälften från The Common Reader-böckerna, något av det bästa som skrivits om läsning överhuvudtaget. Det är författarporträtt och generella texter om läsning, de tre avslutande om kvinnor, där Woolf gång på gång återkommer med skarpsynta iakttagelser och banbrytande diskussioner – djärva ställningstaganden och oväntat generösa eftergifter. Den inledande ”Hur bör man läsa en bok?” översattes av Jane Lundblad som appendix till en version av Ett eget rum, medan de två essäerna om Jane Austen och Montaigne översattes av Per Erik Wahlund i den lilla boken Det lutande tornet (båda dessa böcker från 50-talet).

Hur ska man då läsa? Det som är Woolfs uppfattning är att du måste utnyttja inlevelse och identifikation, och redan här kan man ana att kritiker börjar gnissla tänder och harkla fram Emma Bovary som det varnande exemplet. Jo, men Woolf fördömer ju inte analysen: tvärtom låter hon inlevelsen ingå i en förening med det skarpa och fria tänkandet. Hela hennes sätt att skriva handlar om föreningar, om möten mellan sådant vi brukar betrakta som ytterligheter.

Woolf är också en författare åtminstone jag har fått kämpa med för att på något plan komma till rätta med henne. Redan från början var jag osäker på om hon är någon egentligt bra feministisk förebild, och även som romanförfattare är hon, för att uttrycka sig diplomatiskt, problematisk att läsa. Men jag återkommer mer än gärna till hennes essäer, för att imponeras av hur hon kombinerar klokheten med lättsinnet när hon behandlar andra författarskap.

Det hennes läsideal går ut på är just friheten – att läsa utan förbehåll, utan begränsningar. Det är ett enkelt råd, att läsa utifrån den enskilda bokens förutsättningar, men glöms ofta bort – jag tror att du dagligen kan hitta en recension där kritikern har glömt bort detta villkor, och önskar att hen fått en annan bok att läsa än den som legat för handen.

Woolfs idé rör sig också kring att den som läser måste skriva. Skrivandet genererar en bättre läsning. Det finns så många ögonblick att fånga, menar hon, och vi kan inte bara låta dem passera. Vi måste ”öppna sinnet på vid gavel för den snabba tillströmninen av otillräkneliga intryck.” Att läsa Woolfs essäer innebär att följa hur en poetik växer fram, och det är inte enbart i Ett eget rum detta är giltigt: även när hon talar om andra författare uppfattar du hur det är romanförfattaren Woolf som liksom sufflerar sig själv, noterar saker och ger sig själv råd i skrivprocessen.

Hon tänker tanken ända ut. Hennes underförstådda uppmaning är att du aldrig får nöja dig: det finns alltid något vidare att sträva mot, en ytterligare horisont. Det går att få ut mer av det lästa, göra mer av det. Då blir det fascinerande att se hur levande detta är för Woolf, hur levande det kan bli också för oss, med dessa färdigtänkta tankar som inte har tillåtits stelna, utan som fortsätter att provocera, som mentala kyrkstötar som petar till oss om vi börjar slumra.

Det är ett tänkande på tvären, tvärt, rörligt, där nya infall skjuts in rastlöst men utan jäkt. Redan i en essä från trettiotalet ondgör hon sig över hur recensionerna blir allt kortare, att recensionerna saknar praktisk betydelse för läsarna (känner vi igen tongångarna från vår tids oro?). Det är som om Woolf slår upp dörren rätt mot framtiden, kikar in där. Hon tar också upp faran i att recensioner ersätts av provsmakning, med betygsättning.

Till de aktuella frågorna hör om recensenten ska jämföra en nyutgiven roman med de stora erkända mästerverken i genren. Det enda som händer då är en recension skriven i kverulansens tecken, att inget kan mäta sig med de stora föregångarna. Men de stora mästerverken har ju införlivats i våra medvetanden långsamt, där de kantiga inslagen har slipats bort av att tiden gjort dem mindre utmanande. Å andra sidan, menar Woolf, att recensenten riskerar att undertrycka sin egen smak om han – för att det är en han förutsätter hon – ersätter sin uppskattning av det som är bra på riktigt med en relativism, där allt bedöms utefter de goda intentionerna.

Hennes förslag är att recensenten ersätts av exegeten, som ingår i allians med författaren, där de två resonerar kring romankonsten. Ett samarbete. Det skulle gynna romanförfattaren att denne noggranna läsning kunde utveckla skrivandet av följande romaner. Men jag förutser en del samarbetsproblem, till att börja med, för att inte tala om att en rätt svår nepotism kunde utvecklas, om inte distansen upprätthålls.

Att Woolf håller Jane Austen som större författare än Charlotte och Emily Brontë må så vara, men argumentet att det beror på att Austen inte begår misstag kan jag inte bara foga mig i. Att inte begå misstag är också ett misstag; jag skulle inte gå så långt som att kalla Austen för en feg författare som inte vågar göra avsteg från det trygga uttryckssättet, men nog kan tyckas att det finns en begränsning i det.

Det är av främst stilistiska skäl Woolf bedömer Emily och Charlotte Brontë lite hårdare, men det är en snål värdering. Woolf ser inte riktigt hur båda flyttar fram positionerna för romanen, pekar ut möjligheter, i högre utsträckning än Austen. Det är också en förenkling att döma ut deras karaktärer som stereotypa, men kanske Woolf hade varit mer frikostig om hon kopplat exempelvis den konsekvent genomförda frigörelseprocessen i Jane Eyre med sin egen feminism. 

Det finns mycket gott att säga om Alsbergs översättning, som till skillnad från Wahlunds och Lundblads äldre försök bevarar interpunktionen. Därmed blir intrycket att Woolf skriver skevt, och det ska nog vara så: att anpassa efter svenskans mindre generösa syntax-regler gör bara Woolf till en mer utslätad stilist. Det ska vara, som hon själv skrev, en ritt på rytmens vågor, och det kan ju inte åstadkommas när man förenklar och förkortar. Jag är också tacksam över att Alsberg är så precis med ordvalen, och det är nog en förutsättning för läsbarheten, om man är trogen interpunktionen: då blir det synnerligen viktigt med de exakta formuleringen. Resultatet är en svåröverträffad klarhet i stilen.

Woolf erövrade den manliga syntaxen, och hon var medveten om det. När hon diskuterar sitt idoga arbete med att ta sig in i denna manligt stipulerade domän inser man hur beroende Camilla Paglia varit av denna tes i sina mer hätska utfall mot den manliga stilen. För kvinnan som skriver måste erkänna att allt som rör språk och stil och regler är styrt av mäns beslut, att där finns både en tacksamhet och en protest.

Att lära sig läsa är bara halva budskapet här, för Woolf lär en också att tänka: ”att tänka är att bli sammansatt, det är att svämma över gränser, att upphöra att vara en 'figur', att låta sitt privata liv smälta in i politikens eller konstens eller idéernas, att ha förhållanden som delvis är grundade på dem och inte enbart på sexuell åtrå.”

Om vi likt Woolf unnar oss att glänta på dörren mot framtiden, hur ser det ut då? Det hade nog förvånat många av hennes samtida om de sett hur angelägna Woolfs idéer har blivit i vår tid. Ständigt blir hon allt mer aktuell. Nyligen levererade Jonathan Franzen en dyster profetia, där han förutser att det kommer att finnas lika få läsare av seriösa romaner om femton år som det nu finns läsare av latinsk poesi. Å andra sidan är det nu femton år sedan Harold Bloom i intervjuer gav uttryck för samma pessimistiska känsla, att 2000-talet är bokens död.

Men för varje tecken på sådant – jag förnekar inte att det finns – kan räknas lika många positiva tecken, som visar att intresset för läsning inte på minsta sätt klingar ut. Ellerströms serie med Virginia Woolfs essäer är ett sådant gynnsamt tecken, och just den här, Böcker, är verkligen något av det bästa man kan läsa av den här författaren.

”[A]tt utnyttja sitt privata lidande till att nagla fast läsarens sympatier och nyfikenhet på ens eget fall är katastrofalt. Fantasin är som friast när den är som mest generaliserad; den förlorar något av sin kraft och bredd, den blir futtig och privat när den begränsas till intresset för ett specifikt fall som vädjar om deltagande.”