Albert Camus. Varken offer eller bödel, Jenny Maria Nilsson

Det är en ovanlig biografi Jenny Maria Nilsson har skrivit. Albert Camus. Varken offer eller bödel ingår i h:ströms serie ”Litterära profiler”, och följer bara delvis mönstret för hur en biografi brukar se ut. Till att börja med är den ordnad utifrån de årtal då Camus skrev dagbok, med ett kort kapitel för vare år mellan 1935 till 1960.

Så är Nilsson också en ovanlig skribent, känd i första hand för sin eminenta blogg, samt konst- och litteraturkritik i främst Helsingborgs Dagblad och Svenska Dagbladet. Hon har en skarp blick, och en skarp stil – två stora tillgångar när hon nu skriver sin första bok.

Nilsson betonar tidigt att Camus inte är existentialist – inte ens filosof, strikt talat. Den typen av beteckningar kan kännas lite perifera: vem vill någonsin identifiera sig med någon etikett överhuvudtaget? Det är ändå som filosofistudent Camus inleder sin dagbok, lite drygt tjugo år gammal.

Tidigt, redan i förordet, slår Nilsson fast att Camus måste räknas som ”en farlig författare, subversiv på riktigt.” Det slår mig: var det inte något sådant jag skrev i min bok om Virginia Woolf? Jo, redan i första meningen kallade jag Woolf för ”en av 1900-talets också farligaste författare.” Det är nog så: de viktiga författarna är de farliga, de som åstadkommer skada. Det är därför de är bra, och jag vet inte om det stämmer att Camus kommer att förbli aktuell i framtiden, eller om ens Woolf blir det: en hel del i vår tid pekar på det, att dessa två har potential att nå nya läsare.

De korta kapitlen bildar ingångar till Camus olika idéer. I stället för att behöva välja mellan dikotomin offer eller bödel försöker Camus finna en tredje väg. Ja, det är gott om sådana mellanvägar hos honom. Ett annat exempel är hur han hanterar konflikten mellan att vara troende och att vara ateist, utan att behöva utnyttja Lagerkvists fega kompromiss om att vara en troende utan tro. Att lyckas förena ytterligheter är kanske det främsta bidraget från några av de modernistiska författarna – dit jag vill inräkna Woolf, liksom Oscar Wilde.

Ja, Nilssons stil är skarp, men också behaglig, utan att bli menlös. Hon skriver mjukt, följsamt, med en erövrad trygghet, och skapar klarhet kring det hon beskriver. Det är också självständigt skrivet – hon gör en poäng av att ha valt bort referenslitteraturen, med undantag för en biografi, och koncentrerar sig hårt på Camus egna skrifter. Det är en gynnsam metod, som öppnar perspektiv. Så här snyggt kan hon skriva: ”Ljuset, hans ursprung och arv, är också vad som lett honom vilse, som gjort honom välvillig och lyhörd. Själv kallar han det bland annat inställsamhet, beskaffenheter som flyttat fokus från lojalitet mot sig själv till hans offentliga roll. Det han offrat på objektivitetens altare – som han ångrar det! Vad är objektivitet annat än servilitet?”

Ivrigt söker hon paralleller, gör jämförelser. Ibland kanske lite för frikostigt, när hon involverar kändisar som Katherine Mansfield, John Keats, W.B. Yeats, George Orwell, J.M.G. Le Clézio, och de mindre kända André Bollier, Hèléne Berr. Men mest lyckas hon nå givande insikter med sina iakttagelser ur Camus böcker, som alltså tar dagböckerna som utgångspunkt, men rör sig över romanerna, journalistiken och essäerna. Indirekt blir det alltså genuin litteraturkritik, med rätt bokstavstrogna tolkningar. Hon skriver till exempel engagerat om Simone de Beauvoirs mästerverk Mandarinerna.

Camus skrifter handlar om hur man ska leva i den här världen: det enklaste och det svåraste av allt. När Nilsson diskuterar Nietzsches övermänniskoideal undrar jag dock varför hon inte ser kopplingen till psykopaten – det finns en viss antydan i den riktningen senare, att idén om en människa utan empati, ånger, ideologi, samvete, känslor, helt enkelt inte kan vara något annat än psykopat.

Då handlar det också om människans gräns. Samma dag som jag börjar läsa råkar jag se en dokumentär på svt, om dödsdömda ryska fångar. De berättar att det svåra inte är att döda en människa, utan att leva med det man har gjort.

Camus är inte heller en författare som behöver rebootas, utan han duger som han är. Det här betonas starkt av Nilsson. Att hon undrar om hans grekiska ideal möjligen gör honom till en omodern författare känns överflödigt, då det ändå bara leder till slutsatsen att nej, han är snarare tidlös, eller rentav före sin tid. Även om jag i princip håller med blir det ett självuppfyllande resonemang. Det jag också kan sakna är en mer utförlig diskussion kring det oberoende som var förutsättningen för Camus tänkande: att definiera sig som intellektuell måste innebära att man genast kapar alla lojalitetsband, och skriver förutsättningslöst fritt. Däremot skriver Nilsson om det nödvändiga i att förflytta honom från Paris-caféerna till Algeriet, att det är där hans filosofiska idéer har sitt ursprung.

Jag ångrar att jag är för dåligt insatt i Albert Camus böcker, att jag i stort sett nöjt mig med hans romaner. Att det finns massor att upptäcka i essäerna och i dagböckerna visas med eftertryck i den här boken. I bästa mening är Nilssons stil smittad av Camus stil, och därför blir det också en filosofisk läsning av filosofen. På sin blogg skrev hon när boken var färdig: ”även om jag avslutat min bok om Camus så känns det som om jag är i början av att undersöka honom. En enda människa och hens texter leder vidare till annat, som om hela världen hänger ihop.” Det är en känsla som jag fullständigt kan identifiera mig med.