En liten historia, Eva Adolfsson

Det dåliga med Eva Adofssons roman En liten historia, som utkom 2009, är titeln. Den innehåller den typ av blygsamhetstopos som 1800-talsromanen så ofta höll framför sig när den författades av en kvinna. Varför gör Adolfsson så?

Jo, för att hon är medveten om dess historia. Hon var i först hand en förfaren kritiker, och när hon i romanformen berättar en kärlekshistoria är protagonisten Marie Nilsson sysselsatt med att skriva en avhandling om strukturalismen. Hon får ett erbjudande att föreläsa i en europeisk stad, gör det, träffar en högrest gift man. Varför inte? Hemma har hon man och barn, men mannen har träffat en annan en längre tid.

Den svenska kärleksromanen är en eftersatt genre. Höstens genombrott för Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande har fungerat som en påminnelse om att alla bra exempel är undantag. Det tråkiga med svenska kärleksromaner är bland annat att de är så befriade från passion; om man räknar bort Rut Hillarps gamla romaner verkar Socialstyrelsen vara inblandad varje gång en svensk författare skriver om kärlek.

Att släppa kontrollen: den lockelsen handlar det om för huvudpersonen i Adolfssons roman. Att för en gångs skull inte veta vart du är på väg. Det blir en roman som handlar om flykten – om att lämna det invanda och bekanta. Men det är en flykt som leder rätt in i verkligheten.

Som forskare är huvudpersonen intresserad av det linjära i berättandet. I verkligheten finns inte det linjära. Livet beter sig ombytligt, hoppar fram lite som det vill, byter spår och bryter mönster. Och Adolfssons roman handlar ju om livet. Det är en roman som tar spjärn mot verkligheten. Liksom i Lena Anderssons fall är det svårt att tänka bort dess egenskap av nyckelroman: här anas konturerna av så kallat riktiga människor.

Adolfsson skriver inifrån känslostormen, ofiltrerat, utan att lägga till rätta. Det prydliga övergår i det oordnade. Stilen är oskön, obekväm, halvt aggressiv, med en del genuin 1800-talsirioni, bland annat i hur hon kan tilltala sin (”arma”) läsare för att skapa verfremdung. Adolfsson har upptäckt tankstrecket – detta också eftersatta skrivtecken. Men viktigare är hur stilen är essäistiskt tveksam, hur den hela tiden nosar fram en frågande inställning, en öppenhet för förbehållet. Hon ser sig själv utifrån, och distansen och närheten är det som alstrar energin i berättelsen. Hon utgår från sig själv, från självet, från jaget, och rör sig mot något yttre, i frågor om identiteten. Romanen frågar, kort sagt: Vad är ett jag? Och svarar med tankstreckets tröskel.

Det blir pausen. Ett vägskäl. Liksom människan ställs inför valet. Inför frågetecknet, tillvarons alla frekventa undringar, oron och osäkerheten. För en roman om kärlek måste tillåta den viktiga frågan: vad vet vi? Här blir kvinnan reducerad sitt intellekt när hon går in i förälskelsen, blir barnet. Det vettskrämda barnet, som ändå måste söka upp det farliga.

Att hon själv är en Fröken Farlig antyds när hon på Amsterdams flygplats blir sexuellt trakasserad av en kostymklädd främmande man, och senare på planet ser mannen. Hon hänger sig åt lystna hämndfantasier. Liksom barnet. Det är ett sätt att gå för långt, och planterar en oro i läsaren, när romanen håller på att kantra, där den hårt reglerade realismen hotas av dröm, av ett frikopplat begär. I drömmen blir också senare mannen förvandlad till en djävul.

Det är en bok som tar dig som läser in i det skrivna medan det pågår, genom att texten luckras upp – blir poesi, essä, där fiktionen också släpper sitt tag, och du förundrat kan höra verklighetens hårda klang. En sådan stund är när Marie nås av cancerbesked, typiskt nog i en bisats.

Adolfsson infiltrerar och kommunicerar med ditt undermedvetna. Det unika med hennes roman är hur den går för långt, hur den testar vad gränsen går för, om det är en riktig gräns eller om den bara låtsas. Då handlar det om modet att gå sin egen väg, att göra det på ett annorlunda sätt – det vill säga, på ett sätt man som läsare inte är bekant med. Det handlar också om att våga säga obekväma saker, känna sig för kring de nya insikterna: ”jag tänker att konflikten, den enda som finns, är kampen mellan min förälskelse och min ofullkomlighet.”

Är titeln ens dålig? Det var ju ”en liten historia”. Efteråt kan det kännas så: det hon fick med den högreste mannen var något tillfälligt, så som livet oftast är. Vi förstorar, gör fiktion av det som sedan i efterhand gnuggas ned av årens gång. Eller om vi förminskar det för att försvara oss.