Anna Odells film
Återträffen hör till de upplevelser som är svåra att
återge: en erfarenhet som inte tillåter språkliga intrång. Det är
som att förklara hur det ”är” att se en film av Kubrick eller
von Trier. Filmen blir också bättre ju mindre insatt du är i hur
hon har arbetat med den verkliga bakgrunden. Det är en viktig
påminnelse om att varje konstart då och då behöver förnyas –
för att väcka slentrian, visa att det finns oupptäckta sätt att
berätta en historia. Då blir Återträffen också något
annat än ”en bra film”; du vet bara att den är nödvändig.
Können sie bitte sagen was ruta 24 ist? Danke, ich bin ein deutsche bloggleser, ob sie sagen das in deutsch versteht niemand, und dann weiss nur ich und das recht. Wir können zusammen diese geheimnisse haben, ok?
SvaraRaderaÅterträffen är så suveränt enkelt gjord. Det finns ingenting att tolka, bara att reflektera kring. Som att hålla en diamant i handen.
SvaraRadera