Bra recensioner skapar samtal

Vilken funktion har litteraturkritiken? Det är lätt att peka på faktorer som att recensenten i första hand ska presentera ett litterärt verk för den intresserade läsaren. Men vad innebär det? Vad – vem – är den intresserade läsaren?

Att presentera handlar om kommunikation: att begripliggöra ett innehåll. Därför strävar jag efter att skriva begripligt. Den intresserade läsaren är nyfiken, och min uppfattning är att hen gör sig omaket och hatar att bli underskattad. Därför strävar jag efter att undvika förenklingar. Ett ideal är att vara förmedlande, samtidigt som det finns utrymme för något som utmanar, som inte enbart bekräftar en redan bekant kunskap.

Vem ska skriva litteraturkritiken? I Aftonbladet 11 november skriver Fredrik Persson-Lahusen att redaktionerna bör anlita fler skribenter från den akademiska världen, något som skulle garantera följande: ”Det skulle sörja för mångfald, skiftande perspektiv och oförutsägbarhet och bli allt annat än skittråkigt.”

Men vad som kännetecknar den akademiska världen är ju just bristen på mångfald, vill jag då invända. Det är de instängda perspektiven som dominerar, förutsägbarheten – för att inte tala om skittråkigheten. Delvis beroende av intresse och delvis i yrkets tjänst har jag, helt utanför den akademiska världens revir, läst ett antal doktorsavhandlingar skrivna under 2000-talet, av verksamma akademiker.

De har varit skittråkiga. Därför var det en sådan befriande upplevelse att förra året läsa Margareta Österholms egensinniga doktorsavhandling, ”Ett flicklaboratorium i valda bitar”, om queera/skeva flickporträtt i nya svenska romaner. Hon skriver engagerat, fantasifullt, originellt, och faktiskt helt nyskapande.

Varför akademiker generellt har så svårt att skriva begripligt är något de själva får ta tag i. För mig tog det flera år efter att jag lämnat universitet att bli kvitt den övertekniska jargongen, och ryggradsreflexen att ge varje formulering ett påhäng i stil med ”som har demonstrerats av Deleuze, s 156, Derrida, s 88-89, De Man, s 344-ff …”

Alliansregeringens Lärarlyft har borgat för att många lärare har getts tillfälle att läsa kurser på högskole- och universitetsnivå. Själv har jag ratat dessa kurser, eftersom jag grät av glädje när mina fem år på universitet var över: för alltid, hoppas jag fortfarande.

Den akademiska texten präglas generellt av två efterhängsna problem. Det ena är att stilen är tung, lastad med ett internt ordförråd som utestänger alla läsare som saknar akademiska meriter. Det andra är manin att idissla gammal kunskap: varje åsikt måste förankras av andras forskningsrön, i en rundgång av citat och referenser.

Nu talar jag i egen sak när jag säger att det är viktigt med litteraturkritik, men också av erfarenhet: försynta läsare som meddelar att de har läst något jag skrivit, blivit nyfikna på en bok, hittat något de annars inte skulle ha vetat att de letat efter. Samtalet kring en bok – på akademiskt språk: diskursen – har en avgörande betydelse för vilka böcker som blir bestående, och detta samtal initieras oftast av recensioner.

Recensioner skrivna på fackspråk når bara de redan initierade, och stimulerar aldrig till ett samtal som angår den vanliga läsaren. ”Släpp forskarna loss” lyder rubriken till Persson-Lahusas artikel, men forskarna har kedjat fast sig själva. De vill uppenbarligen inte bli förstådda. Låt dem sitta där och tycka synd om varandra, på ett språk vi andra bara kan förakta.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14/11 2013)