Vagant 3 / 2013

Stig Larsson är huvudnumret i nya numret av norska tidskriften Vagant (3 / 2013), som detta tjugofemte jubileumsår lyckas med konststycket att blicka lika mycket bakåt som framåt. För att läsa tidningen är som att syresätta sin uppfattningsförmåga, känna hur din blick långsamt men markant höjs från de inrotade vanorna.

Stig Larssons senaste roman När det känns som att det håller på ta slut har nyligen kommit ut på norska (Når du kjenner at det går mot slutten), och genomgår fyra kritiska läsningar, av det ambitiösa slaget. Dessutom en omtryckt tjugo år gammal intervju som samsas med en helt ny intervju, där han i alla fall visar att han inte tappat bort sin förmåga att leverera distinkta utsagor: ”Jag upplever att jag är intelligentare när jag skriver än när jag tänker”.

Ett annat huvudnummer är en lång essä om Ingvild H. Rishøi, den norska novellförfattaren som fick PO Enquists pris tidigare i höst. Dessa essäer är Vagants signum: fantastiska introduktioner, som tack vare det generösa formatet ger diskussionsutrymme åt både stil och innehåll. Mycket i denna essä av Therese Tungen handlar om klassmarkörer. Den som hade lyckan att läsa Rishøis novell i debutnumret av svenska Granta från i våras kan knappast ha gått miste om författarens indignation mot de allt tydligare gränsdragningarna i klassamhället.

Så har numret också årets bästa rubrik – ”Pretty Vagant” – med Audun Vingers genomgång av rockmusikens plats i de första årgångarna av Vagant: ”Eg elsker deg, eg hatar det, eg elsker deg, Morrissey”, ett omdöme det är lätt att instämma i.