Tre av Lars Gustafssons många
romaner har samlats i en volym. Däri inryms ett osvikligt mästerverk
och två något svalare berättelser, men framför allt en lämplig
introduktion för nybörjaren.
Jag måste få erkänna en sak: jag
är inte särskilt väl inläst på Lars Gustafsson. Förvisso har
jag länge gillat hans dikter och även med förnöjsamhet tagit del
av hans essäistik. Men romanerna har varit en lucka.
Av dessa romaner är det särskilt
tre titlar som har återkommit i diskussionen, men när dessa har
nämnts har jag undvikit ögonkontakt, mumlat något om hur bra hans
samling Sonetter
från 1977 är. Lyckligtvis är ju Gustafsson en hyperproduktiv
författare, så det finns titlar att välja bland.
Nu finns förnämligt nog just hans
tre mest kända romaner samlade i en volym: Tennisspelarna
(1977), En biodlares död
(1978) och En
kakelsättares eftermiddag
(1991). Det rör sig om tre relativt korta romaner, under den
samlande rubriken Tre
korta klassiker. Visst
kan vän av ordning störa sig på den lättvindiga definitionen av
klassiker, men låt gå för den här gången, då det blivit en så
fin guide in i Gustafssons prosa.
Dock måste jag erkänna att den
entusiasm som Tennisspelarna
inger svalnar en aning i de följande volymerna. Å andra sidan har
ju Gustafssons snillrika roman om gästprofessorn i Austin, Texas, en
ofelbar förmåga att överskugga även hyfsade romaner.
För att den är så optimistisk och
ljus, delvis, med huvudpersonen ”Lars” som givetvis är en
upphöjd version av ”herr Gustafsson själv”, samtidigt som han
är rejält insyltad i självironins vackra konst. Det är en rolig
roman som utnyttjar satirens allra listigaste knep. Gästprofessorn
föreläser om skandinavisk 1800-talslitteratur, förutser PC:n och
frisbeen, men framför allt tillbringar han sin fritid på olika
tennisplaner.
Tennisen bildar utgångspunkt för
ett filosofiskt resonemang, med serven som ”ett fönster till det
okända”, och det är svårt att undgå att trivas i sällskap med
den jovialiske Lars.
Inte lika roligt blir det i romanen
om den stackars biodlaren som drabbas av en dödlig sjukdom och
vägrar öppna kuvertet med beskedet. Han väljer ignoransen. Kanske
optimismen inte blir något annat än en maktlös besvärjelse,
eftersom han – som också heter ”Lars” – dör. Det är ändå
en fin betraktelse, med vemodet som spjärnar emot munterheten (eller
om det är tvärtom).
Av de tre romanerna tycker jag minst
om den avslutande om kakelsättaren, då den inte tillåter tanken
att röra sig lika elegant och ledigt. Piggheten från främst
Tennisspelarna
ersätts av en fadd uppfattning, och det må vara att jag svär i
kyrkan om jag säger att den är lite svamlig. Halvtrötta referenser
till självklarheter som Kafka, Sisyfos och Job imponerar inte på
mig.
Ska de tre romanerna sammanfattas,
kanske det vore på sin plats att kalla dem filosofiska, om det inte
är så att det blivit ett invektiv. Vi är ju mer vana med deckare
och självbiografier numera. Att då möta ett undantag är väl en
anledning så god som någon att genast stifta dess bekantskap.
Också publicerad i
Jönköpings-Posten 18/10 2013)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.