Flossie, [Anonym]

Som bekant delas Bad Sex Award ut årligen i England, alltså ett pris till årets kanske inte nödvändigtvis sämsta sexskildring i fiktionen – snarare brukar man premiera/straffa pretentionerna, misslyckade försök att främst skriva ”poetiskt”.

Murakami brukar nomineras; i år vann David Guterson (han som skrivit Snön faller på nåt träd), med formuleringar som denna: ”After a while he shut his eyes, and Diane, wielding her fingernails now and staring at his face, helped him out with two practiced hands, one squeezing the family jewels, the other vigorous with the soap-and-warm-water treatment. It didn't take long for the beautiful and perfect Ed King to ejaculate for the fifth time in twelve hours, while looking like Roman public-bath statuary. Then they rinsed, dried, dressed, and went to an expensive restaurant for lunch.” Det finns ingen svensk motsvarighet, möjligen därför att Björn Ranelid ändå skulle vinna varje år.

Jag tänker på detta pris när jag läser Flossie, den anonyma viktorianska romanen som gavs ut 1897, och nu återutges på Vertigo, i Arne Häggqvists översättning från 60-talet, reviderad i år av Carl-Michael Edenborg. Flossie är inte bara namnet på en av sommarens tropiska stormar, utan också på en karaktär i DH Lawrence roman Lady Chatterleys älskare. Boken berättas i sex korta kapitel, och har en underrubrik som lyder En sextonårig Venus. Av en som känt denna tjusande gudinna och dyrkat vid hennes helgedom.

Denna okända som i biblisk betydelse känt Flossie heter i boken Jack, och han möter henne vid bokens första sidor. Det säger klick, som det brukar heta, och redan tre sidor senare kysser de varandra, och sex sidor senare ber hon honom kyssa henne mellan benen. Ja, och så fortsätter det, i en anda som torde ha potential att genera de mångfaldiga läsarna av EL James enfaldiga Fifty shades-serie.

Ett långlivat rykte har gjort gällande att det var den erkända poeten Swinburne som skrivit den här romanen – föga troligt, menar Edenborg i sitt förord. Hursomhelst, det är förstås inte alls oävet utfört: snarare imponerande mångsidigt. Flossie vägrar ligga med Jack – penetrationssex-fans blir kompenserade när han ligger ligger med väninnan Eva, på Flossies kommando. För även här upprättas kontrakt, och Flossie domderar och styr: ”Ni måste förstå, min bäste herre, att min mun hädanefter är reserverad för endast tre ändamål: att äta med, att tala med och att kyssa min herre med på vilken som helst av Er persons kroppsdelar som jag för ögonblicket får lust till.”

Vem har skrivit? Anonym, alltså. Någon som följer stilens konventioner. Det är ändå lätt och flyktigt skrivet, ungefär som att betrakta en skicklig konstförfalskares gärning. Det intressanta är paradoxen i att Flossie är så ung och erfaren samtidigt, att hon är så vild och demonisk samtidigt som hon föreställs så oskuldsfull. Hon är helt enkelt initiativtagande. En härskarinna, en prästinna, kanske, och det antyds mer än en gång att hon är en konstnär.

Det är erotiken som lek, som oskyldigt tidsfördriv. Flossie är befriande fri från neuroser, och kan påminna om Norman Mailers analys av Marilyn Monroes attraktion, att det hon underförstått kommunicerade till amerikanska män var att det var lika ofarligt att ha sex med henne som att äta glass. (En analys som visserligen kan ifrågasättas.) Flossie ger och tar emot med samma goda humör: en helt igenom bejakande litterär figur.

Ända in i vår tid har anonyma sexromaner blivit stapelvara, med bekännelser av det ena och det andra slaget. Det här är som sagt inte alls dåligt: sexet är bokstavligt, och det är förstås mannens önskedröm som hela tiden bekräftas, med nymfomanen Flossie som tjänstvilligt pendlar mellan passivitet och agerande.

Kanske jag pläderar för starkt när jag ändå läser in en viss ironi i hur förhållandet beskrivs, att det mekaniska tar över och blir något parodiskt. När Flossie i sin outgrundliga generositet mer eller mindre tvingar Jack att ligga med Eva ställer han inte bara upp, utan följer hennes minutiösa bruksanvisning. Till det bestående intrycket hör också att den minsann argumenterar för att sex utan kärlek inte är något att ha, med en indirekt hänvisning till att män ska sluta söka upp prostituerade.