Josefin Holmström, Antarktis

Josefin Holmströms debut om en expedition till Sydpolen fungerar allra bäst när hon förlitar sig på sin stilkänsla. Då får man som läsare en rejäl dos kyla och kontakten med ett säkert språk som övertygar starkt.

I dikten ”Det öde landet” citerar T.S. Eliot ett vittnesmål från en av Shackletons expeditioner till Antarktis, där utmattningen lurade medlemmarna att alltid överskatta antalet. När de räknade in kamraterna blev de alltid en för många. Historien har en möjlig parallell i Lukasevangeliets 24:e kapitel, där Jesus går bredvid två av sina lärjungar på väg till Emmaus, utan att de lägger märke till honom.

Eliots rad ”Who is the third who walks always beside you?” bildar motto till Josefin Holmströms debutroman Antarktis. Den handlar delvis om en expedition till Sydpolen i nutid, men också om Robert Falcon Scott, som konkurrerade om att bli den förste på Sydpolen, men förlorade med någon månads marginal. Dessutom skulle han avlida där, i sällskap med flera av sina kolleger.

Detta hände våren 1912, och Holmström interfolierar Scotts historia med en nutida berättelse om Gertrude, en svensk kvinna som får beskedet att hon ska delta i en expedition till Antarktis. Hon är överlycklig, då det visar sig att hon ska slå följe med en viss Jonathan, som hon känner närmare.

Men själva poängen med Holmströms korta berättelse handlar inte så mycket om att berätta en historia, eller att låta oss lära känna dessa romanfigurer. Mer handlar det om att förmedla människans kontakt med elementen. I synnerhet kontakten med den vita isen på Sydpolen, i mötet med det som lite underfundigt här får heta ”ljusets hjärta”.

Det lyckas hon sannerligen med. Att jämföra romanförfattaren med en egensinnig äventyrare är inte så dumt: båda rör sig mot det okända – i bästa fall, om författaren är tillräckligt oförvägen. Det är inte svårt att förstå vad det är som lockar, varför somliga författare tjusas av våghalsar. Nog tycker jag att det är ett äventyr att läsa Antarktis, i synnerhet eftersom Holmström skriver kompromisslöst, utan att lisma för läsaren.

Naturen blir farlig på riktigt, både för Scott och hans halsstarriga gamla expedition och för Gertrudes moderna projekt. Och Holmström skriver i sin fascinerande och stundtals nyskapande roman klartänkt och klokt fram tristessen och besvären, alla vedermödorna.

Den vita isen blir också en passande symbol för författarens vita papper – eller varför inte den vita skärm som hon mer troligt haft att förhålla sig till. Mot detta dubbla okända – det oskrivna likväl som det av isen orörda – rör hon sig med ett språk som bärs av en självmedvetenhet som imponerar. De impressionistiska intrycken skapar en påtaglig atmosfär av diamantdamm och suddiga gryningar.

Pia Tafdrups liknelse, där författaren går på vattnet, förblir för mig den mest lämpliga bilden av vad skrivandet innebär. Jag ska inte gå så långt som att säga att Josefin Holmström lyckas med detta konststycke med sin första bok. Dock går hon på is, och det är ändå mer än de flesta debutanter förmår. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14/9 2013)